Min sambo vägrar att se fakta. Han skrockar lite över mängden medicin jag har, men han har svårt att förstå att jag inte är samma person som innan. Mamma säger att jag inte är sjuk. Hon vill att jag slutar med medicinerna. Men hon behandlar mig som innan. Kanske har vår relation blivit bättre. Vi har mer kontakt nu. Min far har jag bara kontakt med över facebook. Grattar hobom när han fyller år. Men det är allt. Han är en sadistisk psykopat. Håller mig så långt ifrån honom som möjligt.
Det där känner jag igen, koi. Haft vänner som betett sig så och sagt att jag ska sluta med medicinerna och åka på semester istället, det skulle göra mer nytta. Sagt att jag är lurad av psykiatrin, att de gör mig sjuk men att jag egentligen inte är det. Såna vänner har jag inte idag.
Glömde nämna min särbo och pojkvän. Han ställde upp något enormt när det krisade i somras, hanterade mig galant och tillsammans med min syster såg han till att jag blev inlagd. Första gången jag varit riktigt sjuk under vårt förhållande. Han har också läst på om mitt tillstånd och försöker vara insatt. Försäkrar sig om att jag tar medicin och frågar ibland. Men han behandlar mig ändå som om jag vore "normal" och inte som ett barn som behöver tas om hand.
Jag tycker att jag blir behandlad som jag är frisk, men det är både på gott och ont. Min släkt består mest av personer som själva vill bli omhändertagna samtidigt som de ofta tycker att andra skall klara sig själv.
