Med risk för att denna fråga har förekommit tidigare på forumet, så tar jag upp det igen.
Det sägs att svenskarna är mer rädda för att stå framför folk och tala än vi är för döden. Kan man då verkligen tänka igenom hur man känner inför det obestridliga att vi en gång ska dö? Vad säger ni?
Trots att livet har varit jobbigt, har det gått himla fort. Har högst 15 år kvar att leva enligt statistiken. Tror också på ett liv efter detta. Har fått indikationer på det. Brukar få kontakt med döda i drömmarna. Är bekymrad över hur mina anhöriga ska ordna efter min död. Har en gedigen släktforskning och gamla foton men jag tror inte att någon är intresserad.
Jag brukar marknadsföra mig själv som kristen, men i grunden är jag en stor tvivlare. Det är lugnande att tro på ett himmelrike samtidigt som det är väldigt lätt att störta denna tro. Ateisten lär bli överraskad om det visar sig att något finns bortom horisonten.
