Jag försöker överleva

Jag har nått en stress-vägg som jag slår i varje gång jag försöker öka tempot. En enaste sak mer och jag går sönder.
-Jag gick omotiverat och köpte en britney-parfym till mig själv bara för att tycka om mig själv. men du vet; ett steg fram fyra steg bakåt. jag försökte säga till mig själv; ta ett bad allt kommer att kännas bättre när du är nybadad, fräsch och fått ny parfym och nya underkläder,
Och vad händer? strömmen går och varmvattnet försvinner.
Gudarna och universum verkar hata mig.
Jag har en vägg framför mig, jag slår i hela tiden. Det känns som jag lever i en stående kista, Hur mycket längre till måste jag orka?

Ge inte upp!
Det brukar inte vara lätt att få det att gå spikrakt
framåt.
Men på något krångligt, indirekt sätt brukar det ändå
gå att överleva.
Att ge andra råd är inte att rekommendera men ändå
kasta inte in handduken!

Vid schizofreni har man ökad stresskänslighet och man orkar inte riktigt lika mycket när oväntade händelser inträffar. Lösningen är att försöka planera sitt liv, så man är beredd på de svårigheter och problem, som kan dyka upp. Det gäller alltså att tänka igenom vad som kan hända och vad man gör då. På klinikerna kan man ibland få lära sig stresshantering och det kan ingå i patientutbildningen också. Hoppas att du mår bättre snart!

Stinan,

Känner igen det där, ingenting ska liksom få gå lätt i mitt liv... allt jäklas med mig känns det som. T ex, på ett år, så tappade jag 6 mobiler på dom mest helt omöjliga ställen, åkte båt, och det finns ett liiiiiitet hål i botten på ekan, och mitt iiiii det liiiilla hålet, så åkte min mobil! SÅKLART... nästa, där var jag på en restaurang, och gick på wc, det fanns ingenstans att hänga väskan, så jag ställde den i handfatet för på golvet vill man inte ställa den på en wc ute... när jag vänder mig därifrån och ska gå mot toan, så hör jag hur vattnet startar i handfatet, raaaaakt ner i fickan på väskan, där min mobil ligger!!

Inom denna vecka, sju dagar, så säckar min fåtölj ihop, benen går av och fåtöljen viker ut sig över golvet! Datorn brinner upp! (Bara osar!) Tvn går sönder och är bara svart! Bilen frös sönder! Vattnet i huset frös sönder! Så jag får borsta tänderna i mjölk, och smält snö! (och ingen dusch och ingen tvättmaskin då heller, och diska fick jag göra i snö som jag kokade och smälte) slutligen, i slutet på veckan, så ringer dom från utlandet, då har min son fått en hjärnblödning där!!!!!!!!!!

Jag? Jag bara satt som förstenad här på en stol... och såg allt elände. Hur mycket ska en människa tåla? Och i övrigt, så bara dråsade det ner problem i min brevlåda som skulle redas ut...

Jag sov i två månader sen... heeeeelt slut. (Efter att min son klarat sig och fått vård även på intensiven där jag bodde med honom i två veckor... sen åkte jag hem o sov, i två månader)

Livet har alltid jäklats med mig... Jag har inte tid att jobba, för jag har fullt upp med mig själv o att hinna med... pust.