Problemet med praktiserande av new age, buddhism m.m.

Jag tänkte skriva några rader jag kom att tänka på idag kring ett skäl varför det är olämpligt att meditera, eller syssla med yoga. Jag tänker på vår identitet. Människan är i behov av att ha en identitet. Detta är jag. Jag är si, jag är så, jag är den som älskar fotboll, jag är den som har lätt till skratt o.s.v. Med meditation och yoga så tunnas successivt vår identitet ut. Ju djupare man går ju mindre känner man sig själv som den man är, och man kan bli väldigt förvirrad, och till slut så känner man inte igen sig själv. Med detta ökar känsligheten för andligt inflytande, och miljön runt omkring oss börjar påverka oss mer. När känsligheten ökar, så blir risken för psykiska sjukdomar mångdubbel, depression, ångest och även psykoser är inte ovanligt.

Jag pratade med en buddhistmunk när jag var i Thailand och han berättade om en av de andra munkarna. Han hade gått djupt in i sitt andliga sökande och hade blivit så deprimerad att han tog sitt liv.

Detta är en stor fara med dessa övningar. De som inte har sysslat med det har kanske svårt att tro på detta, men det är verkligen så. Men vad är det då som stärker vår identitet. Jo, en vettig sysselsättning, bra vänner och familj. Och inte minst tron på Kristus. Det är otroligt indentitetsstärkande att vara ett Guds barn. Följaktligen, leder detta till bättre psykisk hälsa och självförtroende, och man vågar mer vara sig själv.

Detta är vad jag kom att tänka på idag när jag läste i boken "En gurus död".

Man talar i new age om "the dark night of the soul", vilket är just det jag talat om, att vi helt enkelt börjar må allt sämre av detta andliga sökande. Ändå så brukar sökaren, precis som jag gjorde, tro att lösningen ligger i att gå allt djupare. Men det leder till ännu större förvirring och sämre mående. Ja visst man talar om att komma igenom detta och då bli upplyst som Buddha. Jag förnekar inte att detta är möjligt, men sanningen är att de flesta, 99,9% når inte dit. Och även om man nu skulle göra det är resultatet inte direkt lockande. Det första med Buddhas tillstånd är att det är permanent, d.v.s. att man kan inte komma tillbaka till det tillstånd man tidigare levt i under hela sitt liv. Förmågan att känna ånger är totalt bortsuddad. Något rent liv är det inte alls säkert att man kommer att leva bara för man nått denna upplysningen, snarare kan det vara tvärt om att man inte längre känner skuld och gör som man själv vill. En upplyst mästare jag talade med i mina sökande år berättade för mig att han gick till prostituerade. Och hans samvete sa inte på något sätt att det var fel, tvärt om tyckte han att han hjälpte den prostituerade med pengar.

Jag frågade en annan upplyst mästare vad jag skulle göra om jag blev upplyst. Han sa: "Jag vet inte. Du kanske kommer flytta upp i bergen och bosätta dig där som eremit." Jag undrade mer och mer om jag ändå inte var på fel väg i livet. Sen mötte jag Kristus. Och nu finns det ett klart rättesnöre vad som är rätt och fel. Gud bestämmer vad som är rätt och fel och inte vi människor. Om vi själva ska bestämma, då blir det som med den där gurun, att någon hamnar hos prostituerade, andra stjäl och en tredje ljuger. Och jag har en klar identitet i Kristus, jag vet vem jag är och jag vet vem jag tillhör.

Det finns något som heter kristen djupmeditation.

Geta skrev: Det finns något som heter kristen djupmeditation.

Ja, svenska kyrkan har på sina håll anammat ideér från österländska läror. Har inte kristendomen det som behövs? Räcker inte Jesus läror, måste vi ta in från andra religioner?

Och därför har också vi satt vår tro till Jesus Kristus. Vi blir ju försonade med Gud på grund av tro, inte därför att vi har lytt de judiska lagarna. För ingen kommer någonsin att bli frälst genom att lyda dem.