Att ha ett kompisgäng alltid närvarande

Hej, rolig titel va? :lol:

Det beskriver hur jag har det jämt, även när jag är ensam. Känner ni det så också?

Alltså ja har ett helt gäng av kompisar i mitt huvud som alltid håller mig sällskap och alltid gör mig trygg..

Ibland när jag är ute och inne i en tankegång med mig själv (eller flera?) så kan folk titta lite undrande på mig så då tänker ja att det är onormalt. Ja har full kontroll över det så ja kan fungera som en svensson också, mer extrovert, ta in verkligheten istället för det i huvet. När jag är ensam vänder ja mer fokus inåt automatiskt..

Men ja funderar lite om ja har lite mpd.. ska ta o ringa min psykolog på tisdag o se. När ja va yngre va ja väldigt splittrad men meditationen har hjälpt mycket (har mediterat från o till i 6 år snart)

När jag blir stressad blir jag psykotisk och aggressiv, detta kan växla på sekunder.. t.ex. ett snabbt tåg svichar förbi eller en folksamling kommer då blir ja psykotisk och aggressiv för att sedan när de gått förbi bli normal igen.. är väldigt stresskänslig men det har blivit bättre. Annars är jag varm och snäll.

Så en flickvän sa att det var svårt o lära känna mig för ja ändrade mig hela tiden.. :rolleyes:

I stort är det samma sak för mig. Jag kan ha flera tankegångar paralellt i huvudet, varför jag ibland varit osäker på om det är röster eller delar av mig själv. Idag, när jag gått på antidepressivt medel ett tag, så inser jag att depressionen har fått mig att tro att det var röster när det egentligen var delar av min personlighet som blivit någorlunda självgående.

Till skillnad från dig så håller mina personer mig inte trygg. Det finns en mycket ond ak000 inne i mig som tänker ut hur jag bäst skall döda andra, och ibland tar han över, och då gör jag dumma saker.

hmm är nog idé o kolla upp det då..

jo mina kompanjoner är inte alltid snälla heller,
ibland blir jag elak o då undrar folk..

men ja håller det introvert ändå, tänker dumma saker snarare än gör dem
fast folk märker ändå

Jag tror de flesta människor lider av detta "problem", till viss grad. Men för oss som har en viss känslighet eller inte faller inom ramarna för vad som är accepterat i det här samhället blir problemet större. Jag tror det uppkommer ur att vi hjärntvättats redan från barnstadiet att tro att det är viktigt att socialisera med andra. I realiteten kan en människa bo helt ensam i skogen och likväl känna att ens behov är uppfyllda.

Alltså.. ja har också haft en strulig uppväxt med minnesluckor som du och mycket av kriterierna passar in på mig..

Min första psykolog försökte återförena mig med en bild av mig som liten.. ja tror hon va inne på det spåret redan då men sa inget om det. Har alltid känt mig frånvarande och identitetslös.. och okrossbar. Som en överlevnadsmaskin. Tror det är en överlevnads fas psyket går in i.

Egentligen är det väl inget stort problem, bara det att jag vill vara en normal människa... är lycklig och psykotisk symptomfri i princip.. bara dessa skumma attacker som gäckar mig.. Ni andra med psykossjukdomar verkar inte lida av samma sak :rolleyes: Det gör mig mer gäckad.

Men på tisdag ringer ja psykologen o se vad hon har att säga

Dissociativ identitetsstörning
så heter det, kollade wiki..
tydligen en överlevnadsmekanism