Hur tog dina närmaste din diagnos?

Fick du stöd och hjälp av dina släktingar? Blev det kritik och fördömmande? Det vore intressant att få veta.

Själv minns jag min mors ord: "Vad har du gjort?" Det sved i själen. Jag valde aldrig att bli sjuk. Det var sjukdomen som sökte upp mig.

I min släkt är vi endast tre med psykisk problematik, så min familj har ingen större vana att tackla dessa problem.

Idag kan jag umgås med mina nära och kära på ett avslappnat vis, men det tog några år att nå dit. Jag minns första gången jag lades in. Jag försökte då hålla det hemligt för mina föräldrar. Så dum jag var.

Nä, jag tror att det bästa är att spela med öppna kort, även om det kan göra ont. Sanningen kommer alltid fram.

Det som jag har funderat på nu- är att mina föräldrar måste
ha blivit väldigt besvikna när jag åkte in på mentalsjukhus
som 19-åring.

Nej, de tog avstånd från mig.

Aspergerdiagnos brukar tas ganska bra eftersom den förklarar ganska mycket, t ex avståndstagande från alltför många sociala aktiviteter, och behovet att få vara ifred.

Jag är inte den mest autistiska personen i släkten, så i många fall har jag hamnat att i mellanzonen bli något slags tolk mellan aspergare och icke-aspergare.

Isa-Alise skrev: Nej, de tog avstånd från mig.

Låter tråkigt. Hade de problem med självförtroendet och trodde de att de själva får dåligt rykte om någon i familjen har diagnos?

Asperger och ADHD var först bara konstigt, men med tiden har mina föräldrar accepterat det. De hittar på ursäkter, tex att jag får ha hand om hunden på kalas, så jag har en ursäkt att gå därifrån ett tag. Min syster däremot verkar tro att jag bara inbillar mig, att jag kunde vara normal om jag bara ansträngde mig lite, yeah right... :rolleyes:

Panikattackerna har jag bara pratat med professionella om.

Depressionerna är så uppenbara sedan många år, så dem har det inte varit något problem med.

De psykotiska symtomen är krångligare... Mor är psykiatrisk sjuksköterska och verkar vara nära bristningsgränsen. Jag har skrivit lite men hon vill inte läsa för "det är ju bara rena galenskapen!!!" Hon vill ha en lista på mediciner och doseringar av dem, som om jag var en patient. Parkinsonbiverkningarna var det hon som påtalade att jag behövde byta medicin för Cisordinol "gör dig till en tungpsykiatripatient". Hon stöder att jag fortsätter med litium och Zyprexa trots 15kg viktuppgång för jag mår så bra på dem.

Pappa är mer på linje att "hahaha Tibbs hör så bra att hon tom hör saker som inte finns!!"

Ofta påstås det att familjen runt den psykiskt sjuke förlorar
sitt umgänge och vänner på grund av den sjuke.
Det kan jag inte påstå att det varit så i mitt fall. Om inte
jag hade funnits så tror jag inte att de hade haft flera vänner.

Min pappa tog det bra. Han har alltid ställt upp för mig.