Hur tog dina närmaste din diagnos?

Mer
13 år 10 månader sedan #292442 av Admin1
Jag har inte märkt någon skillnad efter jag insjuknade och jag tror att de inte betraktar mig som sjuk.
Mer
13 år 10 månader sedan #292475 av Saari
När jag fick min BPS-diagnos så tänkte min närmaste familj "AHA". Det förklarade så mycket och en relation som förut varit full av missförstånd blev bättre. Mina föräldrar gick till en terapeut som berättade om diagnosen och det har verkligen hjälpt oss att numera ha en fin relation :hjärta

Mina övriga släktingar har visat att de bryr sig, men de förstår inte och jag begär inte heller att de ska förstå. Det viktiga är att de flesta av dem försöker bemöta mig. De har inte upplevt min "galenskap" mer än att de sett att jag skadat mig.

Jag tror att de skulle reagerat ungefär likadant om jag hade varit schizofren.
Mer
13 år 10 månader sedan #292478 av nattbarn
Jag blev ju inlagd första gången när jag var 13, så jag minns inte så mycket om hur det var innan, naturligtvis har de oroat sig med alla mina självskadanden och självmordsförsök och naturligtvis påverkar det mamma att jag IGEN blivit så dålig att jag måste vara inne på psyk, de vill inte släppa mig så länge jag har allvarliga självmrodstankar men jag kan inte hjälpa mig ,jag tänker självmordstankarna och planerar uta natt kunna hjälpa det!

Den person som mina föräldrar mest hatar för det som hänt mig är ju förståss pedofilen i vår släkt som var på mig så länge jag kan minnas, han är dock död nu, men har varit död länge för mina föräldrar, de kontaktade aldrig honom, mamma säger att han ibland ringde och tiggde pengar av henne, "som om hon skulle vilja ge pengar till någon som förstört hennes dotters liv". Han ångrade sig aldrig, vägrade inse att han skulle ha gjort något fel, han är nog i helvetet nu.
Mer
13 år 10 månader sedan #292487 av Saari
Klart som fan att han är i helvetet. Fuckass!
Mer
13 år 10 månader sedan #292524 av saara
Jag var bara 16 år då jag första gången for till en psykiater. Min moster har berättat för mej att hon såg mamma gråta då hon fick veta att jag var psykiskt sjuk. Moster hade sagt åt mamma att det är inget att gråta åt.Moster är själv psykiskt sjuk. Då hon insjuknade fanns inga psykmediciner ännu.
Vet inte hur pappa och mina syskon tar det. Har inte fått det stöd av dem som jag skulle ha behövt.
  • Jocke
  • Offline
  • Jubelhedersmedlem
  • Jubelhedersmedlem
  • raka spåret är enklare än kringelikrokar!
Mer
13 år 10 månader sedan #292530 av Jocke
När jag blev inlagd på kliniken så fick vår familj flera dystra besked från olika håll. Klart att dem upplevde det jobbigt när jag inte längre kunde klara mig själv. Vi hade stora friktioner i familjen i flera år, men dem blev mina gode män, kan man säga, dem hämtade posten och jag fick skriva under på bankgirot som dem hade iordningsställt.

Jag var alltså i den fasen att jag hade börjat radera vissa delar av mitt liv såsom med glömska eller oförstående. Jag var verkligen sjuk, och jag tackar idag, att dem hade sådan tålamod med mitt kynne. Men det har tagit lång tid att nå den position jag har idag.

Mor har i.o.f sig svårt att acceptera att jag har varit sjuk, men nu när dem får sin föräldrautbildning just nu, så har dem insett att det nog var ett självförsvar genom att bli sjuk. Jag har visserligen dåliga laster som jag alltjämt tampas med, men det har dem förstått att det kan bara jag reda ut själv.

Ska titta på fråga doktorn, som tydligen ska handla om att njuta av livet. Vilket jag försöker göra trots mina stora svårigheter.

Vars är världen på väg?