Syskon med psykos inlagd för tredje gången, odds..?

norrsken,

Jag förstår hur du menar, men i det här fallet är det inte prick på.. JAG anser INTE att ett "Svenneliv" är detsamma som absolut lycka, då det jag själv lever knappast kan räknas dit. Dock har min systers dröm alltid varit just detta, Svennelivet med jobb, barn och man. Något jag många gånger påpekat för henne inte alltid är det viktigaste i livet. Men det är vad hon själv säger sig vilja ha. Givetvis vill jag ju supporta henne i detta, och självklart är det något hon ska kämpa mot, då det är vad hon vill. Det ultimata i min drömvärld vore om hon kunde få allt det hon önskar och hoppas på, men samtidigt inse att det är okej att inte må bra emellanåt, och att hon accepterade sin sjukdom.
Mina personliga åsikter om ett "normalt liv" (Svennelivet som jag själv kallar det) är väl ganska sisådär, att människor automatiskt väljer ett liv "som alla andra" och bara för att "passa in" ser jag som djupt tragiskt. På ytan har jag själv vuxit upp precis så (undantaget att mamma var "hemmafru" då), och det har sannerligen inte varit någon rosa dröm. Jag anser att människor ska leva det liv som gör dom själva lyckliga, givetvis utan att andra skadas. Själv arbetar jag, givetvis eftersom det är ett nödvändigt ont, men med något jag trivs med (VAD vill vill jag inte gå in på av risk att outa mig själv), jag har nyligen funnit någon jag tror mig älska och som jag hoppas att leva med resten av mitt liv. Dock utan barn, vilket jag aldrig någonsin velat ha själv. I min värld har det aldrig ingått i planen att "tryckas in i ledet". <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Update är i alla fall att syster är hemma igen, efter fyra månader på sjukhus och korttidsboende samt sprutmedicinering en tid framöver. Håller tummarna som fan, och hoppas att hon ska hitta något att sysselsätta sig med, då hon själv pratar MYCKET om att hon inte bara vill "gå hemma och ha tråkigt", även om vi runt omkring försöker få henne att förstå att det ÄR OKEJ att bara vara hemma och ta det lugnt efter en så pass lång inskrivning (längsta hon haft iaf)

Förstår dilemmat, det är rätt så svårt att inse sina begränsningar och acceptera dem. Det verkar som du har en helt och hållet bra syn på det hela, men att hon inte har kommit dit ännu?

Jag har själv ADHD och mår så mycket bättre numera när jag fullt ut har accepterat det, så att jag inte går strävar efter att bli något jag inte är.

Jag tror också att hon måste vara hemma och ta det lugnt nu, men det innebär ju inte att hon måste ha tråkigt för det?! Du kanske kan hjälpa henne i det, att hitta något hon gillar att göra, som går att göra hemma?

Håller tummen hårt!

Kramiz

bebis,

Om din syster vill bli sysselsatt kan du ringa kommunen och ordna så att hon får plats på ett dagcenter eller liknande, där man får ägna sig åt hobbies eller legoarbeten. Fontänhuset kan vara ett alternativ i vissa städer och de erbjuder också sysselsättning.

Tack för era svar norrsken och Admin1

Syster har svårt, mycket svårt, att ta till sig att hon faktiskt har en psykisk (psykos)sjukdom. Det är ett på ytan litet steg, men för oss övriga jättestort, att hon iaf accepterar att hon lider av ångest och panikattacker.

Även om dagcenter säkert skulle vara en bra idé, så skulle jag nog säga att det i dagsläget skulle vara omöjligt att få dit henne, då hon anser att det är för sjuka människor och hon "lider bara av lite ångest ibland".. .?

Det kan dröja innan man vill blanda sig med andra psykiskt sjuka....innan man
själv inser att man är det och inte kan hoppas på ett Svenssonliv.