Syskon med psykos inlagd för tredje gången, odds..?

Mer
12 år 11 månader sedan #387947 av Geta
Konstigt att din syster inte har hittat hit....är du säker på att hon inte
finns med bland medlemmar eller gäster här?
Mer
12 år 11 månader sedan #387962 av bebis
Geta,

Det är jag inte alls säker på, hon kan säkert ha varit här och spanat. Dock är hon inte speciellt datorkunnig, och ägnar som sagt mesta tiden vid datorn åt att skriva kilometerlånga mail och Facebook. När hon INTE är inne i psykos är hon ganska ointresserad av datorer och teknik över lag, och ägnar sig mest åt jobbsökande om hon sitter vid datorn.
Mer
12 år 9 månader sedan #408595 av norrsken
bebis..

tänkte på en sak, som jag har kämpat själv med att inse, är att ett för andra normalt liv, kanske inte är det enda sättet att ha livskvalitet på. Jag satte likhets tecken mellan normalt och ett bra liv, men så är det ju inte. Ett liv, som en person mår bra i, är ju livskvalitet för den personen, oavsett om personen kan ha ett vanligt jobb, eller inte. Att jobba bara för att andra ska se att man är normal, till priset av ens hälsa, är inte livskvalitet.

Jag har inte ett syskon som du har, utan en son, som gör att jag har funderat runt det här. Det är en sorg att se att ett vanligt liv kanske inte är möjligt, men sen insåg jag att ett vanligt liv aldrig kan innebära lycka för min son.

Det handlar ju inte om vad jag tycker ger MIG livskvalitet, utan vad HAN behöver i livet, för att få må bra. Han tål inte stress, oro och för mycket intryck, då blir han sjuk och då måste han ju leva ganska isolerat, för att få fortsätta vara frisk och må bra. Trots att han måste vara hemma mycket, så kan han ju fylla sina dagar och sitt liv med FÖR HONOM vettiga och roliga saker, så att han känner att han har livskvalitet.

Kanske är det lite så för dig också, att du ligger i en process där du måste komma fram till att din syster kan ha ett för HENNE bra liv, på ett annat sätt, än de flesta andra, än vad du kan och vill ha. Om hon aldrig kan ha ett vanligt jobb är ingen tragedi, så länge hon får göra saker, som gör henne glad och fram för allt frisk. Det är trist om hon genom press från omgivningen tror att hon måste vara normal och ha ett vanligt jobb, för att kunna bli lycklig.

Du vill det bästa för din syster, du har erfarenheter av din mamma, det är svårt och jobbigt för dig att vara rädd att det blir lika för din syster. Nu är ju din syster inte din mamma, så det betyder att hennes liv inte är din mammas, även om hon verkar ha ärvt mammas känslighet och skörhet, eller hur man nu ska säga. Din syster behöver ett skyddat liv just nu, fritt från press och stress, hjärnan är en fantastisk del av oss, som har en förmåga att läka och ingen kan säga något om framtiden.

Hur det än blir för din syster, så är det inte det viktigaste att hon kan få ett normalt liv, utan att hon får ett liv, som passar henne.

kramizz
Mer
12 år 9 månader sedan #408665 av Admin1
norrsken,

Tack för ett väldigt klokt och insiktsfullt inlägg.
Mer
12 år 9 månader sedan #408729 av bebis
norrsken,

Jag förstår hur du menar, men i det här fallet är det inte prick på.. JAG anser INTE att ett "Svenneliv" är detsamma som absolut lycka, då det jag själv lever knappast kan räknas dit. Dock har min systers dröm alltid varit just detta, Svennelivet med jobb, barn och man. Något jag många gånger påpekat för henne inte alltid är det viktigaste i livet. Men det är vad hon själv säger sig vilja ha. Givetvis vill jag ju supporta henne i detta, och självklart är det något hon ska kämpa mot, då det är vad hon vill. Det ultimata i min drömvärld vore om hon kunde få allt det hon önskar och hoppas på, men samtidigt inse att det är okej att inte må bra emellanåt, och att hon accepterade sin sjukdom.
Mina personliga åsikter om ett "normalt liv" (Svennelivet som jag själv kallar det) är väl ganska sisådär, att människor automatiskt väljer ett liv "som alla andra" och bara för att "passa in" ser jag som djupt tragiskt. På ytan har jag själv vuxit upp precis så (undantaget att mamma var "hemmafru" då), och det har sannerligen inte varit någon rosa dröm. Jag anser att människor ska leva det liv som gör dom själva lyckliga, givetvis utan att andra skadas. Själv arbetar jag, givetvis eftersom det är ett nödvändigt ont, men med något jag trivs med (VAD vill vill jag inte gå in på av risk att outa mig själv), jag har nyligen funnit någon jag tror mig älska och som jag hoppas att leva med resten av mitt liv. Dock utan barn, vilket jag aldrig någonsin velat ha själv. I min värld har det aldrig ingått i planen att "tryckas in i ledet". <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt=":wink:" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Update är i alla fall att syster är hemma igen, efter fyra månader på sjukhus och korttidsboende samt sprutmedicinering en tid framöver. Håller tummarna som fan, och hoppas att hon ska hitta något att sysselsätta sig med, då hon själv pratar MYCKET om att hon inte bara vill "gå hemma och ha tråkigt", även om vi runt omkring försöker få henne att förstå att det ÄR OKEJ att bara vara hemma och ta det lugnt efter en så pass lång inskrivning (längsta hon haft iaf)
Mer
12 år 9 månader sedan #408814 av norrsken
Förstår dilemmat, det är rätt så svårt att inse sina begränsningar och acceptera dem. Det verkar som du har en helt och hållet bra syn på det hela, men att hon inte har kommit dit ännu?

Jag har själv ADHD och mår så mycket bättre numera när jag fullt ut har accepterat det, så att jag inte går strävar efter att bli något jag inte är.

Jag tror också att hon måste vara hemma och ta det lugnt nu, men det innebär ju inte att hon måste ha tråkigt för det?! Du kanske kan hjälpa henne i det, att hitta något hon gillar att göra, som går att göra hemma?

Håller tummen hårt!

Kramiz