Mina föräldrar dog båda innan jag fyllde 30. Jag saknade min mamma oerhört några år. Nu är det längesedan hon dog, 15 år sedan. Tiden har mildrat sorgen. Men vi hade inget okomplicerat förhållande. De 10 sista åren av hennes liv var vi dock bästa vänner. Hon fick aldrig se sitt barnbarn det tänker jag på ibland.
Nu är livet annorlunda. Jag han min man och mitt barn. Min man kan ha ett upprört temperament. Det är inte riktat mot mig, men det känns ändå väldigt jobbigt.
Jag ska till mina föräldrar idag och jag måste komma ihåg att vara tyst om sömnproblemen. Mamma har lärt sig att sömnen är viktig och hon var på mig om det för ett tag sedan. Men jag kan inte sova på beställning. Hon ser problem som inte finns och förstorar upp det som faktiskt finns. Fast hon vill ju bara väl.
