Gamla vänner

För en tid sedan träffade jag på en gammal kompis nere på stan. Vi umgicks som mest på 1970-talet då livet lekte, men även en del på 1980-talet, katastrofernas årtionde. Det var nämligen då som mitt omsorgsfullt byggda korthus rasade. Jag hamnade på psyket och på vanligt sjukhus, jag misshandlades nästan till döds, jag försökte själv begå självmord när inget slut tycktes finnas på eländet.
Mina kompisar såg det här hända rakt framför deras ögon; X som hade varit en sån kul typ betedde sig nu som en galning. Och vad händer, jo många såg jag bara ryggtavlan av i fortsättningen, men vissa stannade kvar, t ex denna kompis.

Jag fick nu hennes aktuella telefonnr och vi skildes åt med ett löfte att höra av oss. Och det gjorde jag, hörde av mig. Jag frågade om vi skulle ses på en fika och uppdatera oss. Men då "hade hon det så tight" så detta var inte möjligt förrän i sommar. Jag kände mig så besviken på henne, jag känner mig ledsen att hon tydligen inte anser mig som tillräknelig att umgås med, eller åtmonstone inte vill ta upp kontakten igen. Och varför vet jag ju inte, men det känns som om jag blir dissad pga mina psykiska problem (vilka idag inte är speciellt framträdande).

Och jag undrar om ni har liknande erfarenheter, att gamla vänner har vänt er ryggen när ni har börjat må dåligt?

Hej One,

Nej, jag har inte många vänner, men de bästa vännerna har jag behållit rakt igenom alla svårigheter. Nog har jag haft mindervärdeskomplex för mina psykiska problem, men ändå, nej jag har inte upplevt att någon vänt mig ryggen så, ingen som verkligen har varit min vän. Däremot blev jag sviken som barn och utfryst och mobbad, men det var då...
Tråkigt att bli sviken. Hoppas du kommer över sorgen för den vännen. Ägna inte den människan för mycket energi, utan satsa på andra vänner som verkligen inte sviker och som du kan lita på, eller försök hitta nya vänner, lättare sagt än gjort, jag vet, det tar en oerhörd tid och omsorg för att bygga upp en vänskap.

/Sofie

Jorå, jag har andra vänner, såväl gamla som nya. Men det uppstår ändå ett hugg i hjärtat när människor visar att de inte är intresserade av någon fortsatt vänskap. Men visst, man måste gå vidare och inte gräva ner sig.

Jag har en del svårigheter socialt, samtidigt som jag är väldigt social. Låter motsägelsefullt, men sociala beteenden är ngt man lär sig genom livet. Man imiterar andra på ett mer eller mindre lyckosamt sätt och kan då fungera socialt även om det är ångestladdat. Lite teater kanske, om man väljer att se det så. Men kunskaper är kunskaper oavsett område.

Hej one!

När livet är svårt så får man veta vilka som är ens vänner!

Men den här väninnan kanske hade ett späckat schema och kanske vill träffa dig när hon får ett hål. Om man är sjukskriven tex och inte har någonting att fylla sitt liv så får man ett helt annat tidsperspektiv än vad de som har fullt upp har. De menar inget illa och fattar inte hur mycket det skulle betyda med en liten stund bara och hur jobbigt det är att inte ha någonting.

Sa du till henne att höra av sig när hon får tid? Då ligger bollen hos henne. Och ta inte åt dig om hon inte vill träffa dig. Du är bra! Hon är inte rätt för dig om hon inte hör av sig.

Det är tråkigt och gör ont men det finns säkert en vän till dig någonstans också. En som passar dig och är en riktig vän.

Jag tror jag har världsrekord i folk som vänt mig ryggen. Men jag har en riktig vän nu. Det finns (minst) en som passar dig också!

Kram!
Maj