Kommer aldrig att klara av när mina föräldrar dör...

Mina föräldrar har nyligen gått i pension, pappa 65 år o mamma 66 år. Jag inser ju att de kommer att gå bort före mig, om inget händer mig. Jag är rädd att jag aldrig kan acceptera att de dör. Pappa är frisk o jobbar lite då o då som inhoppare på olika apotek. Men mamma har väldiga smärtor o har redan rollator. Jag har väldigt bra kontakt med mina föräldrar (de är skilda o bor på varsitt håll).

Lika svårt är det om jag skulle förlora min syster (2 år yngre än jag), men t.ex. är hon nu ensam på Kuba, så man oroar sig ju lite grann.

Hur var det när era föräldrar gick bort? Hur hanterade ni det?

Jag tog det mycket hårt när både min morfar o farfar dog, o kan knappt föreställa mig hur det är att mista närmare släktingar...

Det var hemskt när min pappa dog. Han låg på sjukhus i slutet. Mins när jag fick samtalet att han somnat in. Jag bröt ihop. Saknar honom fortfarande.

Båda mina föräldrar lever fortfarande. Båda är 40-talister men jag har ingen kontakt med min pappa. Jag antar att han fortfarande lever i alla fall, annars hade väl någon kontaktat mig? Vem vet jag inte, eftersom han inte har kontakt med någon i släkten längre (vad jag vet).

Hur som helst, jag vet inte hur jag ska klara av livet när min mamma dör. Hon är jävligt jobbig emellanåt, men hon är ändå rätt hjälpsam. Och tyvärr vet jag att mamma oroar sig för samma sak, nämligen hur jag och min ena brorsa ska klara av livet när hon är död.

Min morfar och farfar dog 2004 tror jag.....jag var dynkpsykotisk och det är egentligen inte förrän ganska nyligen känslorna kommit ikapp och jag saknar dem. Farmor dog i höstas, det var trist. Tänker på henne och att hon inte finns mer.....plötsligt är det slut. Mormor tog livet av sig för länge sedan....henne har jag sörjt hårt i mina psykoser och varit rädd att hennes öde skulle bli mitt.
När mina föräldrar dör kommer jag bli väldigt ledsen oavsett om jag gråter eller inte. De är mina absolut bästa vänner och livskamrat er. Jag vill vara mycket med dem tills det är slut vilket förhoppningsvis kommer dröja länge då de båda är knappt 70.....men man vet aldrig. De är i alla fall väsentliga bitar i mitt hjärta liksom mina syskon. Det kommer att bli fasansfullt tomt.

Det kändes naturligt när mina föräldrar dog. De var båda 84 år.
De var säkert ledsna och besvikna på grund av min psykiska
sjukdom. Det kändes som en börda på mig. Behöver inte känna
så längre. Det blev en lättnad.

Kan kanske tillägga att jag tyckte det var riktigt jobbigt när min farmor dog. Jag var och hälsade på henne på sjukhuset ungefär en vecka innan hon dog. Jag hade köpt Noblesse till henne när jag hälsade på. Jag matade henne med dessa chokladkakor vilket hon uppskattade, men jag tyckte mest att det var jobbigt att se henne i så dåligt skick. Därför hälsade jag inte på henne någon mer gång innan hon dog, vilket jag ångrar. Detta var strax innan jul 2007.