Jag älskade henne. Jag brydde mig. Min hjälpperson åkte flera gånger till sjukhuset och filmade min mamma där hon satt på en bänk mot väggen av byggnaden, en mur.
Jag hoppades på en tid för oss igen. Vi besökte sjukhuset och oväntat så var du bara där igen i rummet, jag blev lite överrumplad. Vi bjöd på gosaker som choklad och saft. På nolltid var hela choklad asken uppäten och saften slut. Jag såg att du var handikappad och det gjorde så ont att se dig så.
Jag ville helst av allt bara stanna kvar där med dig, inte åka därifrån! Hur kunde det vara möjligt, det gick inte att stanna egentligen, det går ju inte, jag har hela mitt liv i Sverige. Men om jag följde mitt hjärtats djupaste önskan så hade jag mot alla medel ändå stannat kvar för att vara resten av tiden där med dig. Lämna allt.
Jag ville inte säga Hej då. Jag tittade mot byggnadens vägg mot muren där mamma blivit filmad med sorg. Jag var ledsen för allt och efter vi blivit fotograferade på uteplatsen så drog sig mamma in mot byggnaden - jag gick efter och jag blev tvungen att säga Adjö....
