Min vän säger jag är grälsjuk. Han säger jag vill tjafsa, bråka och hugga honom och han förstår inte varför. Han säger jag gör honom ledsen, arg och paranoid. Att jag skapar sånt som han i normalfallet skulle inte känna tex paranoia.
Sanningen är nog den att jag är psykotisk så jag projicerar min paranoia på honom. Så han börjar bli paranoid själv oxå.
Det som är grejen att han står ut med allt skit jag försöker få honom att lämna mej men han kommer alltid tillbaka och det känns som han är en god vän som står ut med att han får alla mina rädslor, nojjor och ångest på sig.
Vad ska jag göra? Jag klarar inte leva utan honom för när det är bra så är det verkligen så bra när jag har mina insiktsfulla stunder i mina rädslor, nojjor och ångest där vi umgås och jag inte tjafsar med honom. Det betyder allting för mej. Han är en av få som jag älskar.
Jag förstör mina näras och käras liv. Och alltid gjort. Och jag försöker låta bli att såra någon. Men när jag är i krigsstigen glömmer jag bort allting. Jävla rädslor, nojjor och ångest.
När jag blir väldigt ledsen brukar jag ringa och säga förlåt att jag har förstört ditt liv och jag får samma svar att jag inte förstört deras liv.
Jag förstör andras liv som jag älskar och inte med mina fiender. Det borde va tvärtom!
Det första jag tänker på när jag vaknar är vissa som jag älskar förstört deras liv. Dom säger jag inbillar mej. Så jag har ingen aning om varför dom säger så.
