Jag har pratat i telefon med en vän jag återupptagit kontakten med. Det blev faktiskt en hel del sjukdomssnack, men det hade jag inget emot. Vi utbytte historier om bravader vi hittat på under psykos och han slår mig med hästlängder. Jag hoppas och tror att han får ut något av samtalen med mig. Han är erbjuden KBT och jag sa åt honom att nappa på det. Själv är jag bortom all hjälp, men det är bara att acceptera. Kul för oss båda att prata av oss.
Jag vet faktiskt inte. Han känner min kontaktperson och denne är KBT-terapeut. Han ska viss ha schizofreni som en slags personlighetsstörning. En läkare vi båda känner har sagt att hans grundproblem inte går att medicinera bort. Men han får injektion med antipsykotikum. Han behöver hjälp med sitt alkoholmissbruk, så mycket vet jag.
Min kompis har börjat ringa mig varje dag. Han är trevlig, men jäklar vad talträngd han är. Han kan hålla låda i över en timma. Kan bli lite jobbigt, men jag förstår honom, han har det nog inte allt för roligt på sitt boende. Ungefär som när jag pratade med en bekant från min tid inom Partiet. Han satt i fängelse och ringde mig och pratade tills telefonkortet var slut.
