Bristande föräldrar....

Får jag fråga alla dom som läser detta... Hur många hade föräldrar som kunde aktivera och stimulera er = lära er massor av saker, så som vi lärde oss saker som små... = SE och GÖRA... (det bygger insidan på ett barn.. fyller insidan) och då måste man ha aktiva föräldrar, som aktivt går i täten, som aktivt tar sitt ansvar... som aktivt, är delaktig i barnets intressen... som aktivt tar med barnet på massor av erfarenheter och upplevelser... alla barn har rätt till TVÅ föräldrar, som kan ta 100% ANSVAR. Från morgon till kväll... och kan lära ut massor... vilket i sin tur gör, att barnet får fler referenspunkter och får innehåll och egen källa att ta ur och berätta om...

Hur många hade det av er?

Då jag växte upp på landsbygden så fanns det massor
av upplevelser runt knutarna.
Det uppmuntrades att måla, spela instrument, läsa och
resa.
Det som fattades var att känslor inte var tillåtna och att
det inte var så populärt när man misslyckades i livet
och blev psykiskt sjuk.
Hur många föräldrar vill inte ha lyckade barn att spegla
sig i?

Låter som att dina föräldrar hade svårt att förstå andras känslor... (mina hade det, autitster) så känslor, och känslosamma ämnen, det var i princip förbjudet, för dom hade problem med detta själva. Jag flyttade hemifrån tidigt pga detta, stod inte ut... kunde inte andas där... man förtvinar känslomässigt i sånna uppväxtmiljöer, dom stympar sina barn.

Föräldar kan heller ALDRIG kräva mer, än att sina barn bör ANDAS och ÄTA= vara rädda om sig själva!! Mer kan dom inte kräva... då gör dom fel...

Vad sånna föräldrar bör göra... det är att stå upp själva, för den dom är... och erkänna sina egna brister inför andra... och är det autism, så är det brister i känslolivet, och att dom misslyckats som föräldrar! (att förmedla funktionalitet till barnen) DET bör DOM erkänna... det är inte DIN skuld. Föräldrar måste ta ansvar för sig själva, och sina egna brister, och stå upp för dessa... dom sabbar för sina barn annars. Och så gör man inte... skulden bör hamna där den hör hemma... för det är ALDRIG ett barns fel... dom är oskyldiga. Det är ALLTID föräldrarnas fel och dom som får skulden.

Det finns gränser och rätt och fel... och en av alla känslor, är ansvarskänslan, som talar om just detta... och har man föräldrar som inte tar sitt eget personliga ansvar, för sig själva, och saknar ansvarskänslan i sig själva... så riktas fingret bara utåt, mot barnen... som får skulden. Och det är FEL.

Mina föräldrar var delaktiga och uppmuntrande. Men kanske lite dåliga när det gäller aktiverande. Min pappa har schizofreni och Bechterews sjukdom (en ledsjukdom) som gjorde att han inte kanske var ute och lekte med mig och liknande så mycket som andra föräldrar.

Samtidigt så har de varit väldigt förstående för min sjukdom och varit ett stort stöd. De har tagit hand om mig när jag varit såpass sjuk att jag annars varit tvungen att vara inlagd. Det följer ju givetvis av att de var bekanta med sjukdomen sedan tidigare.

De har berättat att min pappa insjuknade när jag var ett år gammal så de visste inte att ärftligheten fanns inom familjen när de fick mig.

EDIT: När jag tänker efter så har min pappa alltid varit lite rädd för närhet. Det kanske har smittat av sig på mig i form av min sociala fobi.

Förr sades att föräldrarna kunde orsaka schizofreni hos barnet genom sitt beteende. Sedan har det varit en lång period där föräldrarna setts som offer själva och helt oskyldiga till att barnet fick schizofreni. I framtiden tror jag att en viss andel av schizofrenifallen kan ha framkallats av föräldrarnas felaktiga beteende.

Idag vet man att om föräldrarna är kritiska och överengagerade så kan det utlösa återfall i psykos. Man har därför börjat med familjeutbildning och det kan minska den årliga återfallsrisken i psykos från 45 % till 25 %. Man upptäckte detta i England genom att de med schizofreni som levde ensamma hade färre återfall i psykos än de som levde med sina föräldrar.

Ungefär 40 % av föräldrarna till personer med schizofreni behöver själva någon form av psykiatrisk vård. Det är alltså inte helt rätt att anta att alla i en schizofren persons anhörigkrets är helt psykiskt friska utan snarare bör man misstänka tvärtom ganska ofta.

Jag vet inte om jag riktigt håller med dig Admin? Majoriteten av anhöriga till schizofrena är kanske inte helt friska? Eller du säger att 40 % av anhöriga behöver psykiatriskt vård, men får kanske inte den hjälpen?

Menska man se oss psykiskt sjuka som en belastning så skapar man en stigma och en schism med dem anhöriga om sakernas tillstånd. Tror snarare dem anhöriga arbetar för att skapa ett öppnare samhälle. Men tyvärr ingår det en hel del sekretess och barnets egen vilja till öppenhet.

Men det märks i anhörigas tankekrets att sjukdomen spelar en viss roll i relationen med den sjuke eller återhämtade. Det är återigen ingens fel, att sjukdomen bryter ut, eftersom majoriteten av folket är neurotiska på ngt sätt. Det hänger alltid en sjukdomsbild över dem flesta människorna.

Men kan vi bara konstatera vad som är verkligt friskt, så tror jag den sjuke kan vinna en större insikt i sjukdomen. Vet man bara vad som verkligen funkar för att mentalt ha ett stimulerande tankeliv, istället för dessa paranoijor eller röster eller vad nu det kan vara.

Till frågan, vill jag bara fråga? Är det fel av föräldrar att låta barnen skapa sina egna intiativ?