Bristande föräldrar....

*PREXIIIIS* Ännu fler blir drabbade... ringar på vattnet...

Skuld måste hamna där den hör hemma... då kan skuldbördan stoppas... Pekfingret måste hamna rätt...

Dom säger ju också, att man måste gå till botten med saker o ting... inte förrens dess så kan man släppa saker... och gå vidare... en erfarenhet rikare, av att ha förstått vad som hände... då behöver man sen inte göra om misstagen. För om man inte går till botten med saker o ting, så löser man heller inte knutar *som knutar på ett rep* dom måste lösas upp på riktigt... annars blir bara knuten större o större o större... problemen hopar sig... till slut brister bubblan. Kollaps.

*ser ni repet*? Knutarna måste knytas upp... Man kan inte bara få piller mot knutarna...

Så den pysskolog som sa, att det inget tjänar till att söka grundorsaker, sanningar, den anser jag själv, inte förstod vad den sa... en del säger bara saker som dom hört eller läst själva, men förstår inte innebörden själva...

Jag har suttit hos pysskolog i och med en sorg en gång, o när jag hörde att den där vet inte vad den säger, och jag ser att den funderar på *vilken sida var det nu jag läste detta i min skolbok* dessa två saker tillsammans... hennes svar var fel när det kom ut. Då slutade jag att lyssna... reste mig upp och tackade för kaffet. Jag kan inte sitta och lyssna på en som inte vet vad den säger till mig... det går ju inte... Ring inte mig mer sa jag o gick.

Det är inte alltid rätt personer på rätt plats... en del sitter på fel jobb, och det märks... det finns både bra och dåliga, inom alla områden... en mångfald, absolut, och det är jättebra... men just psykiatri, det är viktiga saker att jobba med och ska tas på största allvar... och bäst ifrån gör sig den, som upplevt och varit med om nååånting själv iallafall... och inte bara har bott i sina böcker och övat in enbart andras ord ifrån dag ett, men verkligheten utanför dörren vet dom inte det allra minsta om, då blir det inga referensramar själv att tala om ur sig själv... det blir för mig inte full trohet då... och det var detta hon uppvisade för mig, hon visste inte vad hon sa och hennes svar var fel svar, hon gissade bara. Jag både såg och hörde det...

Jo men skuldfällan slår igen om man söker skuld och inte orsak på ett gammalt problem. Schizofreni har funnits i kliniskt form sedan 1800-talet.
Om man nu ser orsakerna med dess rätta ögon, varför kan man då inte göra ngt åt saken?

Det att problemen återföds, innebär att människan har svårt för att lära sig av andras misstag, hon måste uppleva dem själv. Föräldrar vet inte alltid vad dem gör, som Admin säger kan vara överengagerade.

Jag tror ändå att problemet är att ingen kan visa vägen för den som har råkat illa ut, utan att själv dras in i den destruktiva leken. Jag är inne i det här för att jag klarar inte att konkurrera på lika villkor. De kognitiva besvären är allt för starka, jagt har hela tiden hållit inom mig sakernas tillstånd, utan att låta det sippra ut. En vacker dag blir det som ett brev på posten en kollaps, man går in i väggen.

Ska man då skylla det på föräldrarna, då ligger man nog självt risigt till.
Vad vi kan göra är att avleda skuldföremålet till en neutral plats, där man kan belysa dess orsak och verkan, istället för att exekutera den.

Jag har aldrig trott på dödsstraffet, och gör inte det nu heller. Forskningen befinner sig fortfarande i sin linda, dem vet inte exakt vad dem letar efter, eftersom orsakerna kan vara så många.

Knutarna kan nog inte lösas av sig själv, utan man kan nog bara lindra effekterna av att man inte klarar att själv lösa dem. Man måste nog tyvärr ha en viss intelligens för att klara sig någorlunda hyfsat, det kan låta som en låg människosyn? Men jag tror det är så att dem starkaste överlever, vi kan ju inte vara så sköra som har överlevt så här länge, nu pratar jag om det äldre klientelet här på viska.

Tiderna utvecklas ju, och vi får hela tiden nya kunskaper, äldrevården har en helt annaninriktning jämfört med när jag jobbade inom denna bransch för tjugo år sedan. Kunskaperna är större, men ekonomiskt så är det inte riktigt lika starkt. Jag önskar bara ngn kunde visa mig vad riktig vilja är, utan att köra över mig. Det är faktiskt riktigt svårt att visa det på ett ödmjukt sätt, utan att få skit för det.

Otacksamhet sägs ju vara världens lön?

Om jag själv gjort något fel emot barn som vore mina... så skulle jag vilja få det sagt till mig... så att vi hittar ärlighet och närhet... istället för något avstånd på någon punkt. Det ser jag som ett svek mot mig istället... att barnet ifråga då, inte släpper in mig, inte vill reda ut.. när jag hellre då isåfall, lättar bördan, lättar skulden...

Det enda jag skulle kunna göra... är att erkänna... för att jag då älskar mitt barn... och vill underlätta... kärlek till barnet och sätter denne, framför mig själv...

Jo, men föräldrar är känsliga för kritik, det är även barn. Jag möter de mina på blandade villkor, men har svårt att hitta den sammanlänkande tråden. Det är som ngn här sade, att relationer går lätt i kras, när man inte yttrar bristerna.

Men jag har alltid kört öppenhet på dem viktiga sakerna, lite måste man ju få behålla för sig själv?

[u:fzzvtfxl]Det sociala arvet.[/u:fzzvtfxl] Kanske en kombination av en medärvd känslighet och nedärvda dåliga beteenden och upprepanden av gamla mönster.

Om man inte har någon annan att skylla på så kan man ju försöka härleda det till införandet av protestantismen och Luther.

/Sofie

Preciiis... det sociala arvet. Där gränser suddas ut... till noll och inget... sen kan man inte lösa någonting när allt är utsuddat... men gränserna kvarstår... dom finns... och det finns gränser inom allting. Yta och fasad tar över, och insidor blir mer oviktigt.

Jocke,

Men oavsett om alla är känsliga för kritik... så måste man kunna tåla KONSTRUKTIV kritik, (skillnad på kritik o kritik) och även kunna be om ursäkt om man gjort fel, samt även erkänna våra brister, konflikthantering som många kurser ges inom idag... att lära sig lösa konflikter.