Har blivit deprimerad o tänker mycket på döden...

För lite mer än en månad sen, så tog min älskade morbror sitt liv... Han blev 59 år.

Sen dess har jag blivit mer deprimerad. Klart man blir chockad o ledsen när man fick beskedet o på begravningen. Men sen dess har jag känt mig mer nedstämd, jag går inte till "jobbet", jag sover bort större delen av dagarna. När jag är vaken sitter jag vid datorn o läser mest, eller skriver ibland. Tröstäter o matmissbrukar.

Jag tänker mycket på döden, vad som händer o vad meningen med mitt liv är? Känner mig värdelös då jag är sjukpensionär o knappt kan bidra till nått. Är inte troende, kallar mig ateist, så jag tror att allt bara tar slut för en när man dör. Ingen himmel, paradis, helvete, skärseld eller reinkarnation.

Har dock inga suicidtankar själv, ännu. Står på maxdos på en av de kraftigaste antidepressiva medicinerna. Är dessutom troligen övermedicinerad med annat.

Vad bör man börja med? Gå ut lite mer? Gå till "jobbet" (har sjukskrivit mig hela veckan). Lägga till ytterligare medicin? Börja missbruka nått igen (har testat det mesta)? Nä, det sista låter jag bli! Det ger bara en falsk bild av verkligheten o man är inte välkommen på "jobbet" om man missbrukar. Kanske lägga in sig o förstöra alla minnen från 10-talet med ECT-behandling?

Har inte tid hos min psykiater förrän i oktober. Kan få akuttid, men det gör jag bara om jag går i självmordstankar eller om det är problem med medicinerna.

Vad har ni för tips? Peppa upp mig!

Vänta, så går det över!

Mitt tips är att försöka göra något åt din ateistiska syn som gör dig deprimerad. Du gillar ju att testa saker. Du kanske finner att ateism inte är så förnuftig som du tänker nu.

Om något positivt händer i din vardag - skriv ner det. Vad som helst. Åt en god frukt, gick till affären, skrivit på nätet, orkat laga mat?... Gå runt huset. Tillåt dig att vara svag och slå inte på dig för det, du kan inte rå för det.

Döden är tuff. Jag är oxå ateist. Mormor tog självmord för 30 år sen. Det är länge sen. Men....att dö är att dö. Slutgiltigt. Tragiskt att någon måste gå den vägen för en sketen mind sjukdom. Tankarna och känslorna. Som styr så mycket.

Jag känner mig trygg med det du säger att du ber om en akuttid om du blir suicidal. Det är bra! Att du söker hjälp. Inlagd kanske. Det kan vara bra när man mår som värst.

Mörkret och tungsinne slukar en, jag är oxå där ibland. Men den här sjukdomen ska fan inte få ta livet av mig. Inte av dig heller hoppas jag att du känner!

Sätt upp något litet mål för dagen. Små steg. Gör något bara vad som helst - och klappa dig på axeln för det du faktiskt gör. Det är en neslig sjukdom som messar med tankar och känslor.

Krya på dig!

Tanken att döden när som helst slår ned en, bara blotta faktum kan få en att inse att döden inte ska handikappa en utan man tänker framåt och ser till att få saker gjort. Det är när man sluta planera som döden högst oväntat kan slå ned på en.

Men suicide var hans eget val, inget som ska påverka dig Richard! Men droga inte ned dig i onödan utan gör som Geta säger, det går över med tidens gång. Men de flesta suicide-fallen kan orsaka epidemier, att många tar efter exemplet?
Men du har ju så mycket att leva för trots allt!

Döden är svårt att greppa och änn värre när den gör sig påmind på detta sätt. Tror lite att många går in i ett måste göra mode. Då dröjer nog sorg fasen sig kvar längre oavsett om man är känslomänniska eller inte. Att du fick ärva en del saker och annat praktiskt som du känner dig tvungen att göra tynger nog ner dig extra just nu.
Tror att det blir bättre snart om stormen lugnar ner sig lite och får lite distans till det hela.
Hoppas du snart mår bättre.