Det måste vara jobbigt att vara dej Fantasio. Med så mycket oro. Jag har allsköns skavanker men tänker sällan på dem. Förrnst de stoppar mig helt. Ångest är tungt. Att oroa sig för allt kroppen säger en måste vara skittungt.
Tänk om Gud inte bär Fantasios ångest? Var hamnar han då som människa?
Jag har och har haft mycket självmordstankar. Även när jag var troende mådde jag inte riktigt bra utan rentav uselt. När Gud inte lindrar ens situation när man tror på hen, var hamnar man då? Skiter Gud i en? Och låter en lida. Människor dör i krig, av olika farsoter och massa annat. Var finns Gud då?
