Vid min första inläggning på kliniken, så ringde en psykolog från min lägenhet till psykakuten integrerad med den vanliga akuten. Var väldigt i gasen, och härmade beteenden andra hade gjort i min åsyn. En läkare kom med firmabilen och konstaterade direkt att jag var mogen för inläggning på det lilla korta han såg. Psykologen följde med som stöd.
Men det kändes att läkaren hade funderingar på vad som egentligen försigick. Andra och sista gången jag blev inskriven, var vid kriget i persiska gulfen. Det var en förlamande psykos, och jag blev skjutsad upp till kliniken av mina föräldrar. Vart väldigt förvirrad. Men det blev ingen lpt, det blev frivillig inläggning, annars hade jag nog fått polisen på mig, för ironiskt nog var jag medgörlig, ingen egen fri vilja. Men det kanske hade varit bättre om jag hade uppvisat mer motstånd, men nä, var som en ping pong boll. Kuvad alltså. Det tog lång tid att återhämta sig från de enorma smärtförnimmelserna, att ngn straffade mig pga felaktig beteende. Men säger dem inte bu, så kan jag inte heller säga bä!
Vars är världen på väg?
