Privatiseringen av psykiatrin

En medlem har skrivit denna insändare i en tidning:

Vården bra som den är

Återigen har den privata aktören Capio kommit på tapeten vad gäller min och andras vård. Jag har gjort mitt val, jag stannar hos landstinget. Själv lider jag av schizofreni och har täta vårdkontakter och medicinerar dagligen, allt för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Vad jag erfarit var det bara en bråkdel av de med allvarlig psykisk sjukdom som velat gå över till det privata alternativet och nu greppar Capio efter halmstrån.

Jag har informerats om att jag än en gång tvingas säga nej till dem. Ett nej är ett nej, oavsett hur många gånger det uttalas. Själva tanken på privatiserad vård är för mig främmande och jag vet att de jäser hos landstingets personal. Inte bara jag, utan dem mår dåligt av denna soppa.

Eftersom jag även har diagnosen paranoia har jag svårt med sociala kontakter och att släppa folk inpå livet. Efter mina år som diagnostiserad har jag dock lyckats bygga upp både professionella och mer vardagliga band med personalen. Det tog tid, men nu är jag där. Att då helt plötsligt bryta dessa band och tvingas konfrontera nya ansikten gör mig orolig och nervös. Jag trivs med den vård jag fått och även med personalen. Det fungerar ypperligt och jag förstår inte varför detta ska riskera att raseras.

Privatiseringar verkar vara tidens melodi, oavsett vilka som sitter vid makten. Jag blir dock föga imponerad av sista tidens karusell. Om något fungerar, varför då gå in och röra om? Ingen, jag upprepar, ingen jag pratat med ställer sig positiva till denna "revolution". Denna soppa skapar endast oro och ilska. Det är dags att de som berörs får komma till tals. Jag vill inte hamna i händerna på ett företag som endast ser till ekonomisk vinning.

Under min långvariga tid inom psykiatrin så har det varit mer regel än
undantag att psykiatripersonalen har skiftat. Faktiskt fick jag ha kontakt
med samma läkare i 8 år och det berodde på att hon arbetade privat.

Det är väll bättre med ekonomisk vinning än ekonomisk besparing?

Admin
Vem? Vilken medlem? Nyfiken...

Geta, jag har alltid haft långvariga kontakter med både läkare och personal. Jag har nog haft samma läkare sedan 1998 nu, kan inte svara exakt då jag inte längre kommer ihåg. så kontinuiteten på vården vad gäller jag själv är utomordentlig, men jag kanske är lyckligt lottad, vet ej?

Nissegossen, du bor i en storstad och har bott på samma ställe väldigt länge,
därför tror jag att du har haft tur i kontakten med psykiatripersonal.

Det var dessutom så att jag gick på den öppenvården i 3 år innan jag begärde att få träffa min läkare. Detta för att jag skötte all kontakt med min behandlande sköterska och han var min länk till läkaren, varför jag inte behövde prata med honom. Detta för att det ända jag behövde var injektionen med min medicin och den var fininställd sedan länge (Står på samma dos, vad jag kommer ihåg än idag)

Dock sade jag ifrån sedan för jag var rätt nyfiken på han och han hade många ggr gått förbi mig. Mottagningen låg lite avsides så jag tog med mig Metro och lade ut på mottagningen tillsammans med andra tidningar och en dag flög det i mig, då jag stod och höll på med tidningarna, så när han gick förbi, så stack jag till honom en tidning och sade; Så att doktorn kan hålla sig a jour med verkligheten......