Hur vet man att man är lurad?

Kan inte låta bli att skämta, jag är lurad var natt, sitter med mina hörlurar på mig och läser och lyssnar noga! Det tycker jag att du skall göra också. Det jag menar är, att du är inte dum, du märker rätt snart om en person lurar dig. Det ger sig. för ingen låter sig luras under en längre tid. I så fall tror terapeuten på det själv som terapeuten säger.

Jag måste få fråga, är det i ett sexuellt förhållande med i det hela? Förblindad av kärlek?

Jag vet ju inte mer än vad du skriver och har inte hela bilden klar för mig.
Dessutom kan du ju uppsöka en annan terapeut, bara för att komma i klarhet i detta. Har du minsta tvekan byt terapeut om det är så, att du tror dig lurad för pengars skull. Kan bara säga, att om någon lurar dig, så är det för pengars skull, vad annars?

Försöker någon få låna pengar utav dig, som du har ett förhållande till, så säger jag att har du hört talas om solochvårad?

Ta reda på personens förflutna och det genom en annan källa. Kolla upp i sociala medier vad som sägs om personen ifråga! Har någon blivit lurad utav den personen, så finns det belägg för det i var personen vistas på webben och för fram sitt budskap. Ingen rök utan eld.

Analysera dig själv, väg för och emot, ifråga vad som kan vara sant och vad som är rent sjuklig paranoia, det följer ju med Schizofrenin, det ingår ju i diagnosen.
Nej, jag ger upp, jag har inte fler uppslag.

Personer som säger vänliga saker men himlar med ögonen mot andra i gruppen menar tvärt om mot vad de säger. Mycket är ironi. Människor kan vara elaka under en vänlig yta. Det missar man lätt när man tar folk på orden. Men det lämnar en obehaglig känsla som när man efteråt analyserar den så inser man att de vänliga orden inte var så snälla.

Typiskt exempel:Person 1: "Vilken snygg tröja du har! Var har du köpt den?" (Himlar med ögonen mot en annan person i rummet.)
Person 2 svarar: "På HM." (känns konstigt)
Egentligen tyckte Person 1 att tröjan var ful.

Sånt händer ofta i vanlig gemenskap. Det är först på senare år som jag lärt mig se ironi och kan hantera den utan att må dåligt av den. Och att jag klarar det numera beror på att jag struntar i vad folk tycker om hur jag ser ut, vad jag gör, osv... eftersom jag är tillräckligt trygg i mig själv för att inte behöva vara omtyckt av alla. Jag vet vilka som inte gillar mig och kan acceptera att det är så. :hjärta

En person kan vara trevlig när man är ensam med den personen, men när det kommer andra personer med i sällskapet kan samma person börja mobba. Det blir olika konstellationer. En person mobbar inte gärna face to face.

Jag brukar försöka lita på min magkänsla. Den stämmer ofta, men inte alltid. Men det brukar alltid visa sig i längden om en person är vad den utger sig vara... Om handlingar och ord stämmer överens, så brukar det vara en pålitlig person... Men det finns undantag.

När man har diagnosen paranoid schizofreni går det inte riktigt att lita på sig själv. Konspirationsteorierna kan gå runt i huvudet.