Hur hanterar man ensamhet?

Vet att ni rekommenderar aktivitetshus, fontänhus och annat - men i ärlighetens namn om man mist mycket av sitt dåvarande umgänge ( och knappt har ett liv)...hur hanterar man ensamheten?

Jag har en jycke, min livscompanion.

Bo hos mig. Fullt klart att du ju då inte sitter ensam

Eller hos någon annan som kanske bor nära dig.

Tänker på två saker..

Men jag tror man behöver ärlighet för det... och det vet jag inte hur man får annat än att ta ansvar för sitt lidande.. Min teori är skrivet i vitt.

Se livet som en överlevnadskamp där du ska fixa ditt liv själv.. Mår du dåligt så drar sig folk undan från dig för att det är plågsamt att vara med någon som gör ont... Anledningen till att jag säger det är för att neuroticism som är graden av negativ emotion är det som påverkar hur folk tycker om en mest.. DVS ser du ut att leva "sunt" samt att inte göra att andra mår dåligt av den du är..

Hur får man det? En duktig personlighetsanalytiker (Jordan Peterson) hävdar ett tillfredsställelse består till 65% neuroticism, 30% extraversion och 5 consciouentiousness.. Det betyder att upplevelsen av livskvalitet i högsta grad beror på hur negativt straffande man upplever sin tillvaro följt av den grad av positiva känslor man känner och en liten gnutta rutin och ansvar..

Kan man eliminera det man tycker är jobbigt så förbättras ens upplevelse av tillvaron remarkabelt och i anknytning ens relationer..

Trivs med ensamhet. Klarar inte att umgås med en massa folk. Vill vara lite avsides.

Jag kalla mig solitär, introvert och ibland eremit.

Jag trivs bäst ensam, att sitta o dricka kaffe eller öl o pyssla med datorn. Eller kanske ligga o lyssna på en ljudbok. Jag har haft förhållanden, men det är inte min grej. Men det är viktigt att komma ut o träffa lite folk, det gör jag på Spiran (min dagliga verksamhet). Jag har träffat många vänner där som jag umgås privat med också. Jag går då o då på fest hos mina barndomskamrater, o har träffat nya vänner via dom.