Som ni kanske vet är jag lycklig ägare till en katt; Sture. Eller han äger snarare mig, det är katter vi pratar om. Richard har ju två katter och andra här har hundar.
Att ha ett djur innebär ansvar och tillsyn. I ansvaret ligger också att man verkligen hyser kärlek för djuret. Därför blir jag så illamående när det kommer till crazy cat women och de som har djuren bara som utställningsföremål.
Ångest är ett plågsamt tillstånd som jag är drabbad av till och från. Men en stund med Sture i knäet försvinner den, eller åtminstone minskar. Eller också pratar vi bara och han verkar förstå vad jag säger.
Min glada lilla hund är bra ångestdämpande. Inte för att jag upplever att hon förstår mig, utan bara för att hon är så bekymmerslös själv och älskar att gosa. Det är ju så att vi får ömsesidigt oxytonin av att röra vid varandra. Heter det så? Ja men ni vet vad jag menar.
Djur kan ha lugnande effekt. En eller två ggr har det kommit en kvinna med hund till en mötesplats. De är utomhus och man får gå ut för att kunna klappa den eller se den göra små konster. Apportera bland annat.
Jag fick ångest av att ha en instängd katt. Först gick jag i band med den. Sedan släppte jag katten lös men då klagade grannarna. Han fick vara på balkongen och hoppade aldrig över räcket, trots att jag inte hade något nät.
