rädd för att falla sönder....

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva hur jag känner mer än i ett ord att jag är rädd. Rädd för det jag ser....eller iaf tror mig själv se o uppfatta. Miljön kring mig verkar falla sönder...Det känns som om folk pratar om mig vart jag än går o känner mig utpekad. O det känns som genom att skriva här så kommer någon att känna igen mej.

Det känns som om mitt huvud är en barriär som sorterar verkligheten och fantasi och som blivit skadat o sorterar fel. Jag ser saker som jag inte borde....Jag känner mig inte som jag borde....Jag har blivit mer räddare för att ens blunda för en stund för det känns som om något eller någonting smyger sig närmare. Jag kan inte känna mig säker på nästan någon plats förutom gömmande under mitt egna täcke. O t.o.m. då så känns det iaf som om att jag hör någon utanför som andas tungt....

Jag har svårigheter att sova på nätterna för jag drömmer sådana kraftiga mardrömmar om monster o annan gojja att jag vaknar upp kallsvettig o viftar med mina armar som skydd framför mig i tron om att de följde med mig ur drömmarnas rike till verkligheten.... Jag försöker hålla mig själv vaken med tron att det bara är fantasi o inget verkligt.

Jag käkar zeldox som har en dämpande effekt....o när jag missat dem någon gång så tycks det nästan som om att det onda har laddats upp o blir mer kraftigare än vad det hade varit om jag inte ätit dem.

Jag försöker jämt intala mig själv att jag inte är schizofren o att jag är normal. Men annat jag hör i mitt huvud tyder på motsatsen....

Och på senare tid så har mina minnen ifrån barndomen blossat upp mer o mer. Men ibland förvrängda som enligt drömmandets regler förändrats.
De flesta drömmar jag drömmer har handlat om världens förfall o undergång då jag vandrat i världar som enligt bibeln då demoner skulle ha härskat o andra då pesten drabbat människor åter.

Jag vet inte ens varför jag skriver här....jag hade bara en önskan om att någon kunde trolla bort det onda....
Kan ni inte skriva något som ni varit med om som liknar detta....bara så jag får trösta mig med någon annan.....

Har under psykoser varit med om det som liknar vad du beskriver. Ta det bara lugnt, andas ett andetag i sänder, sedan gör en sak i taget, det viktigaste först.

Du får försöka hålla dig till det som är fast inom dig som är förankrat i den verklighet som du känner att du vill leva i och som är den rätta.

Hur mycket du än får till dig utav sådant som du anser är sönderfallande verklighet för dig, så håll ändå kvar den friska kärnan, för förr eller senare vänder det och du går ur psykosen.
Rädsla är en nsaturlig del av detta, men man kan inte gå igenom hela livet och vara rädd. Det och ångesten avklingar med tiden.

Kom ihåg det, att jag tror på dig.

Jag försöker med det....Försöker hålla mig kvar, försöker intala mig själv att det bara är påhitt.
Det värsta är med det att jag har känt det såpass länge att det sitter så fast i mig att det knappt släpper....försöker jag få terapi så blir allt smärtsammare att ta upp....

Tack iaf för att du skrev....det betydde mycket.
Har du det så än? Äter du medeciner?

Numera är jag inte rädd! Jag har Trilafon injektioner, Akineton och Theralen till natten vid behov.

Ibland får jag skov och går in i en psykos, för det mesta smyger de sig på en men man lär sig känna igen tecknen på när det kommer. Då får man begära lite högre dos medicin. Har stått på detta med depåneuroleptika i 31 år....

Hej!
Jag undrar Nissegossen hur du har klarat dessa år.
Jag är ganska ung och känner ibland stor hopplöshet.
Jag vet att du inte kanske kan ge någon standardlösning.
Men jag är imponerad av att du har klarat dig.
Vad har varit viktigt för dig?
Har du lust att berätta lite om vad du fått för hjälp?

Inom vården frågar alla mig vad jag vill och önskar och vad mina drömmar är. De verkar inte förstå att jag inte vågar drömma eller önska något längre. Att jag är så livrädd att misslyckas att jag inte vågar prova något nytt.

Men man kan ju inte heller bli stående på ett och samma ställe det vet jag. Men nu känns det som all kraft går åt att hålla huvudet över vattenytan. Att tänka på vad jag hade velat om jag varit frisk känns omöjligt. (som att fråga en förlamad person vad den hade velat göra om den kunde gå, och sedan sätta upp detta som mål)

mvh

Jag har också ofta mardrömmar, fast inte om monster.

*En gång vaknade jag av att jag slog med ena knytnäven i luften. Jag drömde om att mina morsa skällde och skrek på mig och till sist blev jag så förbannad så att näven flög i luften och jag vaknade. Liknande drömmar har jag haft om flera andra familjemedlemmar jag hatar.

*En gång vaknade jag av att jag drömde jag att jag var under vattnet och drunknade.

Jag verkar aldrig ha någon trevlig dröm. Alltid är det folk som är elaka mot mig i drömmarna. Jag får ingen ro ens i mina drömmar.

Otrevliga barndomsminnen ploppar titt som tätt upp hos mig och orsakar känsloutbrott.