Vad snällt sagt av dig,
malin71! Alla här på Viska är så himla gulliga mot varandra, och det värmer ända in i själen. Och jo, min tro/vanföreställning är liksom mitt enda hopp om att någon gång kunna bli riktigt lycklig och tillfreds i tillvaron.
Kutenai skrev:Precis. Lagen om psykiatrisk tvångsvård säger ju att man ska tvingas till vård om man utgör en fara mot andra eller sig själv. Så i princip borde man få ha vilka "vanföreställningar" som helst, så länge man inte är farlig.
Precis! Men varför tänker inte psykiatrin så? Varför vill de absolut ta bort sådant som gör en lycklig, bara för att det inte är "mainstream"? Maktfullkomlighet?
Admin skrev:Om det är omhändertagandet av barnen som sliter på dig, så kanske du skulle kunna få hjälp hemma av kommunen t.ex en dag i veckan, så du får vila upp dig
Vad exakt menar du med "hjälp hemma"? ASP har redan nobbat mig. Har fått hjälp från dem förut, men det gav inte särskilt mycket, kändes det som.
Om du menar att barnen skulle åka iväg på ett familjehem eller dylikt då och då, så vore det nästintill ogenomförbart. Eftersom jag och pappan har delad vårdnad, så måste jag ta hänsyn till vad han tycker, och han skulle ALDRIG gå med på att barnen åker till någon annan familj. Samtidigt så måste han jobba på sitt företag, och jag vill inte kräva av honom att jobba mindre, eftersom han hjälper oss en hel del ekonomiskt. Jag sitter liksom i en rävsax.
Men jag skulle nog inte själv heller klara av att tvinga iväg ungarna någon annanstans. De vill vara hemma med sina kompisar, i sin vanliga miljö, åka på sina vanliga träningar... Jag har aldrig trott på att tvinga in barn i det klassiska skilsmässomönstret heller, för den delen. En vecka här, en vecka där... Vilken vuxen skulle gå med på att ha det så? Det vore bättre om det var de vuxna som flyttade in och ut hos barnen varannan vecka. Jag tror att barn som tvingas flytta hit och dit hela tiden, i slutändan mår dåligt av det.
Förlåt, nu drog jag iväg lite i resonemanget, men detta är ett hett ämne för mig. Jag klagar, men accepterar inte den hjälp som finns att få. Typiskt mig.
Kram på er alla!
