Hej.

Jag undra lite, jag läste här en gång en ganska het konflikt. Då den ena av parterna hade "nojjat" en paranoid människa. Det var något om Säpo eller så som den ena hade antytt. Och den andra parten blev skit arg. Jag undrade om sådana saker kan klassas som misshandel? Altså om man medvetet gör och säger saker som är direkt knutna till "offrets" state of mind. Det gäller mer än paranoja, om man skulle till exempel dementera en visuell sak för en tjej som har hallucinationer. eller kanske flippa medvetet med telefonen så att den paranoida tror att den är avlyssnad, sen dementera att han/hon flippar. Eller rekvisera omgivningen för någon och sen låtsas som ingenting och skylla på associations störningar.

Jag tror ni fattar poängen, är det att misshandla?

Det finns en film Gasljus med Ingrid Bergman
som handlar om något liknande.
Hur man med små medel kan få en människa att
tivla på sina sinnen.
I filmen Amelie från Montmarte är det också en
sådan episod med en grönsakshandlare.

Det kan nog klassas som psykisk misshandel, hoppas det iaf för det är ju precis vad det e.

På vilket sätt? Det är ju så att det inte är handlingen i sig som är misshandeln. Det är ju sjukdomstillståndet som gör det till misshandel. Skulle man göra samma handlingar mot en frisk människa så skulle det nästan vara skämtsammt (nja). Eller har jag fel?

Vad tror ni sådan "misshandel" kan leda till för skador? Vad är det som gör det till misshandel, (mer än att offret finner väldigt obehag av det)

Det är väl en form av mobbing... att göra så att nån mår dåligt... psykisk misshandel är det nog...

En långsökt parallell: Jag vill minnas att Houdini dog av att någon kom fram till honom och sopade till honom stenhårt rätt i magen, varvid något organ sprack. "Vadå, han är ju den berömde trollgubben, lite ska han väl tåla"? Detta är samma sak, fast tvärtom. "Med berått mod" tror jag frasen lyder. Skulle någon driva en psykiskt sjuk människa i döden med hjälp av ett "practical joke" (kom inte på nåt bra ord) och det till äventyrs skulle hamna i rätten, är det mycket möjligt att den åtalade frikänns, såvida åklagaren inte kan bevisa att den misstänkte kände till offrets sjukdom. Egalt, säger jag. Ett brott är ett brott, oavsett hur vårt rättsväsen dömer.