Du är mycket klok Vega. Att ha varit med om trauman tidigt i livet kan ge livslånga konsekvenser. Allt handlar någonstans om maktlöshet och någon har utnyttjat detta.
Min paranoia handlar om väldigt olika saker. Något av det värsta har att göra med min krypfobi. Jag ligger i sängen och blir rädd för att bli invaderad av diverse insekter. Nu när jag har medicin har detta blivit mycket bättre.
Men annat finns kvar som t ex det här med att folk skrattar åt mig när jag kommer gående eller står och väntar på bussen. Jag blir förbannad och frågar dem vad som är så intressant.
.
Pimed skrev: Jag har varit förföljd på riktigt av en människa jag lärde känna på McDonalds han förföljde mej i ett år. Sedan en kvinna som hade oxå en trodde vi var nåt tillsammans som förföljde mej i flera år. Hon skrev brev hotade mej och sa att meningen var att vi skulle vara tillsammans. Hon letade jämt reda på mej i flera år. Polisen gjorde ett skit dom jävla rövhålen. Hon till och med letade reda på mina vänner. Och hotade dom till livet för hon ville ha mej och ville säkra att ingen av dom var min partner. Helt jävla psykopatisk individ
Det var hemskt, men värre var det när jag trodde jag var spion med världsliga information som alla ville åt. Agenter och spioner kidnappa mej, tortera mej till att berätta om informationen för att spräcka Mellanöstern. KBG hade fått upp ögonen för mej redan som barn då dom ville rekrytera mej och SÄPO ville veta mera om det. Ja alla var ute efter mej och varit det hela livet. Sedan hade jag en romans med en KGB agent hos SÄPO! Sedan hade jag uppdraget att rädda världen från ett nytt kalla kriget!
Detta är ett återkommande tema varje gång jag får psykoser! Det var så jävla stressande att idag äter jag hjärtmediciner pga mina förföljelsemanier.
Hemskt. Men lyckas du släppa förföljelsetankarna när psykosen lugnar ner sig, eller lever misstänksamheten kvar även när du inte är psykotisk? Kan du i efterhand säga " med hur fan tänkte jag, vad dumt och konstigt, hur kunde jag tro så?" eller finns paranoian kvar efter psykosen?
Jo det va förjävligt man fick aldrig vara ifred! Jo det är mycket vagare med mediciner. Mina vanföreställningar och psykoser försvinner. Men jag fick käka antipsykotiska i massa jävla år för det skulle försvinna. Så fort jag slutar med medicinen kommer det tillbaka. Så jag måste troligtvis käka mediciner livet ut. Jo jag tänker inte på det. Förut när jag var deprimerad älta jag det.
Vega skrev: Medicin har inte hjälpt mig så där jättemycket. Har dock inte testat jättemycket mediciner. Men har testat Quatipin eller hur fan det stavas. Tror tyvärr inte att medicin kan bota mig, men man kanske borde testa fler. Jag har en teori om varför mediciner inte hjälper på min paranoia och det är att det grundar sig så långt bak i tiden och har med dåliga erfarenheter att göra. Tror att bedrövliga saker jag varit med om under barndomen förändrat hela mitt medvetande, personlighet och min hjärna. Och att det därför är så svårbehandlat med mediciner. Jag tror att det är mer än bara ett överskott eller underskott av något ämne i hjärnan, jag tror att medvetandet och min personlighet är fundamentalt förändrad.
Quetiapin tillhör de svagare antipsykotika, men är bra mot depression och dålig sömn. Risperdal är nog 20-30 % starkare mot psykoser och har lite biverkningar.
Cosmos skrev: Du är mycket klok Vega. Att ha varit med om trauman tidigt i livet kan ge livslånga konsekvenser. Allt handlar någonstans om maktlöshet och någon har utnyttjat detta.
Min paranoia handlar om väldigt olika saker. Något av det värsta har att göra med min krypfobi. Jag ligger i sängen och blir rädd för att bli invaderad av diverse insekter. Nu när jag har medicin har detta blivit mycket bättre.
Men annat finns kvar som t ex det här med att folk skrattar åt mig när jag kommer gående eller står och väntar på bussen. Jag blir förbannad och frågar dem vad som är så intressant.
.
