Seroquel till barn samt Fluanxolfrågor

Är själv förälder och mår inte bra psykiskt och fysiskt.Jag älskar mitt barn över allt annat,skulle självklart göra allt för mitt barn,och dö för mitt barns skull!Men barn känner in så otroligt mk.Så mår man dåligt själv kan barnet också må dåligt.Det är ju svårt att dölja,Och även när jag tycker att jag lyckas dölja det så verkar mitt barn känna in det ändå.När man mår dåligt kan man vara rätt insluten i sitt helvetet,för att det är så plågsamt.

Så det är därför viktigt att man själv får trygghet och stöd,att man känner sig älskad,som förälder också!Så man orkar bekräfta och se sitt barn liksom,om du förstå vad jag menar.Är själv livrädd att jag förstört mitt barn psykiskt på ngt sätt,pgr av hur jag mår. :cry:Där tycker jag psykiatrin gör väldigt fel,De ser bara dessa piller som lösning många ggr.När man egentligen behöver trygghet och terapi som barn och förälder,när man mår dåligt.Istället kan de ägna sig åt en ofantlig hetsjakt som gör mamman mk sämre,och det då dessvärre går ut över barnet,pgr av att de inte lyssnar och ger den hjälp som oftast mamman är medveten om,behöver!
Dvs många ggr lugn och ro pgr av trauman,ibland förosakade av psykiatrin,och sin egen familj.Och trygghet,stöd,kärlek och terapi behöver man även som vuxen när man mår dåligt!Så att föräldern får en chans att så småningom börja fungera.Här tycker jag psykiatrin allt för många ggr förvärrar situationen ytterligare!Tjälper istället för hjälper.

Som du säger man är inte korkad bara för att man mår psykiskt dåligt!Många ggr vet man själv vad som kan vara lösningen på problemen och som hjälper.Då gäller det för psykiatrikern att gå ned från sina höga hästar och inta en ödmjukar hållning till sin patient,och inte vara så fixerad vid att ha makt och kontroll.Detta borde psykiatriker lära sig bättre,att lyssna,och inte tro att man alltid vet bäst och är fullkomlig.

Psykiatrin gör dessvärre många feltramp och felprioteringar :!:

Får du någon typ av avlastning?Finns hans pappa med i bilden också??
Tror det är där mk skon klämmer,att du och din son inte får RÄTT hjälp !Personligen tycker jag det är väldigt sunt av dig att du blir upprörd!Stänger man in för mk blir man ju sjuk också.Men det kan inte heller gå till ytterligheter så man blir våldsam,även om jag kan förstå att tankarna finns där,för ens barn är ju det käraste man har.

KRAM

Admin1,

Aha - då fattar jag! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: --> Ska höra med ombudet nästa gång jag träffar denne.

Lite synd att artiklarna är på engelska...men tack så mycket iaf!

LJ,

Tack för ditt stöd LJ! Jag håller helt med att barnen känner av när man som vuxen mår dåligt - hur mycket man än försöker dölja det. Jag försöker att ha så "naturlig" inställning som möjligt till det här med hur man mår psykiskt (och även fysiskt) och prata om det utan att konstra till det, utan man pratar om att så här och så här känns det just nu...att inte skrämma upp honom eller skuldbelägga vare sig honom eller mig själv. Jag framhåller alltid att vi alla har samma värde, oavsett hur vi ser ut eller hur vi mår.

Visst är jag rädd att jag försämrar min sons mående och hela hans situation pga mina egna problem/sjukdom. Samtidigt vet jag att han är rädd att mista mig, att han tycker om mig och vill ha mig och sitt hem hos mig - trots att jag ibland inte är så "rolig" att leva med... Det känns ju frustrerande eftersom man inte vet hur mycket det handlar om att han vill vara "snäll" mot mig, visa sin lojalitet osv...fast han egentligen kanske skulle vilja slippa mig (även om jag faktiskt inte tror det, utan känner att vi har en mycket fin och varm relation).

Man skulle ju önska att läkarna/psykiatrikerna kunde kliva ner från sina höga hästar...tyvärr har jag aldrig upplevt det själv, vare sig det handlar om mig själv eller om min son. Jag har alltid känslan av att dom ser ner på en, och att dom kan köra över en hur dom vill...

Jag har ingen avlastning. Pappan är ute ur bilden sen grabben var i förskolan... Det är tungt att vara ensam förälder (är det väl för alla ensamstående) särskilt när man har sina egna problem oxå. Jag försöker få hjälp men får inget gehör liksom... Man anser tydligen att det är okej att jag får bära allt själv, och ordna med medicineringar, skjutsar till o från vården, gå på möten och allt vad som händer runt min son. Att jag sen har mina egna problem och ibland hamnar på avdelning verkar inte spela någon roll. Dom gångerna jag ligger inne så brukar min son få vara antingen hos en väninna jag har på orten, eller annars (oftast) hos min pappa som är pensionär... Jag önskar att det kunde finnas möjlighet till nån form av avlastningshem/behandligshem (?) för min son att vistas på regelbundet där han skulle kunna träffa kompisar i sin egen ålder, och ha personal runt sig som har rätta kunskaperna...både för hans egen del och även för min del så man kunde få återhämta sig emellanåt liksom... <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Jag drömmer om och hoppas att det en dag ska lösa sig med fullgod hjälp för min son, så han får känna sig nöjd och trivas med livet och att han är accepterad och värderas av samhället som alla andra - en bekräftelse på sitt värde trots att man bär på sjukdomar/tillstånd... Samma sak önskar jag för min egen del oxå. Nog skulle det hjälpa oss båda om vi båda skulle kunna få bra hjälp...!

Alltså tycker det är jätte konstigt att du inte får någon mer hjälp!!! 8O Det är klart du borde få avlastning också!!
Har du tagit upp det med personlig ombud också?Behandlingshem,kontaktperson och så finns det ju kontaktfamilj som barn kan vara hos ibland när man kanske inte orkar,Har du kollat upp det??
Personligen får jag knappt träffa mitt barn,känns det som så
skulle mer behöva mer hjälp med min hälsa så jag orkade vara mer med mitt barn,snarare.
Lider med dig och din son också!Han verkar ha det väldigt jobbigt.
Jag hoppas verkligen att han blir fri ifrån det där snart och du också.

*TröstKramar*

..MEN det är tur att han har dig i allt det här!
Du verkar vara en oerhört omtänksam och kärleksfull mamma!!!En eloge till Dig! :hjärta

Karin, det du beskriver om stöd finns! Det kallas för stödfamilj. Prata med soc om det, för det är de som ger möjligheten. Kika här vad vi föräldrar har att säga om det på diskussioner i tidningen.
www.viforaldrar.se/forum/view-me ... e_id=17916
Du får det alltså genom soc och min granne har det till sin pojk, förr mer en nu, för hans pappa är med i bilden igen, eftersom han har återkommit ifrån Indien, som han har varit i.

nu är det ju så, att precis som du stod hon ensam med sin pojk och hon har fått hjälp förut i alla fall från soc.

tycker verkligen att du skall kontakta soc! eftersom det är kommunalt så, är det nog olika vilken kommun du nu bor i. Jag har ingen aning om var du bor annars hade jag gjort ett sök, på vad som gäller för dig.

Google sök på stödfamilj[/url:3k89g1il]