Seroquel till barn samt Fluanxolfrågor

Mer
12 år 11 månader sedan #389928 av Admin1
Karin har redan kontaktat Läkemedelsverket och läkare, så det är redan avklarat. Sedan undrar jag varför du själv är på webben och Viska, när du inte litar på den?

Karin,

Läs formuläret jag hänvisade till även om det är på engelska. Där ser man vilka saker läkaren skall bedöma för att diagnosticera tardiv dyskinesi.
Mer
12 år 11 månader sedan #390642 av Karin
Läkaren har nu beslutat att sätta ut Seroquel, så jag hoppas nu att han får en annan snällare medicin...

Tack för allt stöd härifrån er viskare! Att man (som Alternativ skriver) väljer att lägga ut sin "historia" och söker råd och hjälp här på webben är väl helt naturligt tycker jag. Likaväl som man skulle prata med vänner IRL om detta så tar man ju upp ämnet för att höra andras åsikter...kanske för att man själv tänker att man missat nåt, som kanske någon annan tar upp, eller för att helt enkelt få vädra ut...

Jag är iaf tacksam över att denna sajt finns, och forumet är en bra mötesplats som jag uppskattar!
  • Besökare
  • Besökare
12 år 11 månader sedan #390662 av
Karin ovan,

Men tänk på att man måste trappa ut den långsamt,så inte skadorna blir permanenta!!!
Försök att få remiss till neurolog och terapeut till din son! Den finns även privat!Satsa på det,du kommer inte ångra det!
Mer
12 år 11 månader sedan #390715 av Admin1
Läkarna brukar ofta idag trappa ut Seroquelen, därför att fabrikanten har rekommenderat detta för att inte en psykos skall flamma upp. Håll oss underrättade Karin hur det går för din son, men ta det lugnt och överansträng dig inte. Du har ju problem med den egna hälsan och dessutom din sons. Du har det alltså värre än de flesta av oss här.
  • Besökare
  • Besökare
12 år 11 månader sedan #390804 av
Ja,det är verkligen skandal att de inte får mer hjälp!
Mer
12 år 11 månader sedan #391419 av Karin
Hej alla!

Åter - tack för allt stöd ni ger mig!

Medicinen (Seroquel) trappas ned med 50 mg åt gången, och varje minskning sker med 2-3 veckors mellanrum. Jag har märkt en förändring i sonens humör, han svänger mer samt har fått mycket mardrömmar. Nästa läkarbesök är inte förrän i maj, men om läget skulle vara "akut" så skulle jag vända mig till barnpsykakuten med honom...

Själv går jag på knäna. Håller på att tappa orken, men har en läkartid nästa vecka så man får väl se vad den läkaren säger då. Min ordinarie läkare är sjukskriven, så jag kommer träffa en annan denna gång - kanske h*n har nåt bra råd eller hjälp att ge så att jag ska kunna orka mer... Jag borde lägga in mig, jag vet det innerst inne, men det är ju inte så lätt när jag har min son att tänka på och ta hand om. Önskar man hade en stödfamilj eller nåt sånt där sonen skulle kunna få vara om/när jag själv behöver vård. Istället för att belasta mina föräldrar - som i o för sig ställer upp i alla lägen, men dom är ju lite till åren, och det känns mycket begärt att dom ska orka med ett barnbarn som är så pass krävande liksom...
Det har varit uppe "på tapeten" just det med stödfamilj, men min son vägrar att vistas hos "främlingar"...han hatar dom gånger han är inlagd oxå, och har mycket svårt att anpassa sig i sjukhusmiljön (vem har inte det..).

Det går åt mycket ångestdämpande mediciner för min egen del nu, för att försöka hålla huvet ovanför ytan liksom...