Hur vet man vad för psykos man har?

Hej
Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, har letat runt lite på nätet och detta forumet verkade vara rätt ställa att vända sig till! Jag vet inte heller om jag lagt detta i rätt tråd, men jag hoppas det

Jag har fattat det som att jag förmodligen har antingen drogutlöst psykos med efterverkan (har vart drogfri i fyra år) eller en psykossjukdom som triggats igång av droger. Vad är skillnaden? Och hur vet man om det är det ena eller det andra? Hur vet man ens att det är psykos? Kan man se sånt på hjärnröntgen? När brukar man vanligtvis starta utredningen, före medicinering med antipsykos eller efter? Jag har fått medicin men min vårdkontakt sa att man ofta väntar med utredning o försöker utesluta olika andra liknande sjukdomar för att få en "snävare" utredning. kan det vara därför jag fick medicin så fort, för att dom då kan utesluta andra liknande sjukdomar och tillstånd om antipsykos hjälper mig? Jag har haft det såhär sen sju år tillbaka och det blir bara värre, även fast jag blivit drog och alkoholfri. Det är inte förrän nu jag vågat prata om det. Jag har väldigt svårt att få ihop ett och ett och kommer ofta bara ihåg detaljer i samtal så jag känner mig bara ännu mer förvirrad efter läkarsamtalet då han sa detta. Jag kan liksom inte riktigt greppa vad det är som händer, ibland känns det som att detta bara är en del av sammansvärjningen typ eller som att jag fått nåt om bakfoten eller glömt en viktig detalj. Hur upplever ni att ni förbättras av medicin? Jag har så svårt att tro att detta bara liksom ska..försvinna. Jag menar det finns ju där nu, man kan ju inte glömma det? Eller?

Tacksam för svar!

Hej och välkommen!

Det är svårt att besvara din fråga. Har du psykoser i släkten? Egentligen kan man bara avgöra om en person är psykotisk genom att iakttaga honom/henne. Det finns inga tillförlitliga prover att ta.

Hej och välkommen till Viska, hinkan.

Jag tycker det är bra ändå att du har fått mediciner så att ditt tillstånd ändå kan mildras lite, förhoppningsvis mer också...

Jag har haft en psykossjukdom i nästan hela mitt liv men inte "tillfrisknat" för ens nu. Så visst finns det hopp. Tror en utredning hade varit bra för dig. Hoppas att du får den snart så att ni kan börja jobba med den behandling som passar dig bäst.

Att ha psykos är ju att ha en annan verklighetsuppfattning också och så, men jag tror man kan jobba med all sorts "problematik". Det viktiga är ju att du får stöd och helst samtal också. Hur känner du inför det?

Kan du beskriva mer vilka symptom du har eller hur du ser på världen omkring dig. Har du röster? Ser du saker? Osv...

Jag fick symptom så att säga, när jag var 3 år och fick inte ordentlig hjälp för ens för ca 2 år sedan. Behandlingen blev då intensiv med många olika insatser och som sagt, 2 år senare så har jag insett saker om mig själv som har förändrat allt! Så visst, får man rätt hjälp så kan man tillfriskna så pass så att man får ett drägligt liv tror jag...

Lycka till!

Kram :hjärta

Välkommen, hinkan!

Många frågor. Ska se om jag kan svara på dom. Huvudfrågan (Hur vet man vad för psykos man har?): man får lita på psykiatrin som är van att diagnosticera sånt att de kan komma fram till en diagnos. Det går inte att själv observera sig själv tillräckligt bra för att göra deras jobb. Bara att inse att man har en psykos kan vara svårt. Det handlar ju om att man tror på något som andra, i samma kultur, inte tror på. Jag brukar slå upp i uppslagsverk för att försöka hitta vad de flesta anser som sanning och jämföra det med vad jag tror.

Kan man se sånt på hjärnröntgen?
Nej, inte än...

När brukar man vanligtvis starta utredningen, före medicinering med antipsykos eller efter?
Som jag fattar det så startar psykiatrin sin utredning första gången man söker sig till psykiatrin. De kan behöva observera en i över 6 månader för att utesluta t ex schizofreni.

...ibland känns det som att detta bara är en del av sammansvärjningen typ eller som att jag fått nåt om bakfoten eller glömt en viktig detalj...
Det är vanligt att man tror på sammansvärjningar och liknande när man inte riktigt har fått alla bitar på plats. Efteråt inser man att vården vill hjälpa.

Hur upplever ni att ni förbättras av medicin?
Jag tycker att mina paranoida tendenser försvinner med medicin. Det är lättare att vara social om man inte är sjukligt misstänksam...

...man kan ju inte glömma det?
Nej, man glömmer inte idéer man haft under psykoser. De kan möjligen hamna, utsorterade, i ens undermedvetna. Tror man att en bil är gjord av papper, kan man lägga handen på motorhuven och inse att det är plåt ytterst. Då försvinner tanken om bilar av papper. Men, den kan komma tillbaka igen. Jag tycker jag levt ett sjukt och ett friskt liv. Har varit psykotisk så mycket och så länge att det inte går att glömma eller bortse ifrån. De bästa idéerna är kvar och minnet av de dåliga får jag leva med. Genom att se det som sjukdomsepisoder så kan jag sortera in livet i fack. Det tycker jag hjälper.

Tack så mycket för svar Ska försöka skriva något klokt tillbaka.

Jag har haft kontakt med psyk under en längre tid och fick en diagnos för 1,5 år sedan som de nu tror är en feldiagnosticering. Men då tänker jag lite såhär, om jag lider av psykos, borde dom inte märkt det innan då? Visserligen går jag aldrig dit när jag mår dåligt men ändå, det känns som dom kanske borde sett något tecken? Dom har misstänkt att jag har fel diagnos innan jag berättade om allt det här, men när jag berättade så sa min vårdkontakt typ saker som att "bitarna föll på plats" o då känns det som att han har något specifikt i åtanke men säger det inte rakt ut. Det är frustrerande för jag vill liksom reda i mitt huvud. Vad är bra och vad är dåligt, vad är friskt och vad är sjukt? För just nu har jag inte en blekaste aning. Jag frågar min sambo en massa "har du det också så här?" just nu för att få lite klarhet. Det känns som hela min verklighet har vänts upp och ner. Det är en lättnad men samtidigt skrämmande.

Jag har mestadels synhallucinationer och vanföreställningar som läkaren så fint benämnde det vet inte vilka andra tillstånd man kan ha det i? Sen har jag mycket problem med minnet, och tankarna, har svårt att hitta ord, formulerar ibland konstigt osv vilket är jobbigt för jag är en extremt verbal människa. Kan börja berätta om en sak men sen kommer in på en annan och sen blir det gegga av allt typ. Känns som folk skriker när dom pratar och ibland tvärtom, jag får sjukt svårt att höra vad andra säger. Är väldigt impulsiv. Ja, en massa "symtom" som jag inte riktigt vet om de hänger ihop på nåt sätt. Många av dom har jag förknippat med min nuvarande diagnos, men de kanske har med nåt annat att göra, vad vet jag?

Detta påverkar mitt liv väldigt mycket, det har har blivit mitt liv. Allt kretsar kring detta. I perioder vågar jag inte ens gå ut och röka på balkongen utan att min sambo är med mig. Jag har nästan inga vänner kvar på grund av rädslan. Helst av allt vill jag vara hemma, vara i fred. Jag har många gånger kännt att jag måste fly till en storstad eller till ett land ingen känner till och byta namn och operera ansiktet så ingen känner igen mig. Det har tagit mig över 1,5 timme att skriva detta eftersom jag är livrädd att min dator är spårad på nåt vis. Så jag skriver om, suddar ut, ångrar mig, skriver om tills det känns ok. I perioder när jag mår bättre kan jag ifrågasätta allt som händer mig, men jag kan inte övertyga mig själv om att det inte är på riktigt.

Mer än så vill jag inte gå in på just nu.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här faktiskt. Någon som känner igen sig? Vad kommer hända nu liksom? Ska jag mejla min vårdkontakt och fråga honom allt det här, eller kan han inte svara på det?

Att vara impulsiv stämmer inte riktigt?