Jag har intressen och så vidare som alla andra, men helt plötsligt när jag får en attack (i brist på bättre ord), jag vill inte kalla det ångest för det är det inte (fast det måste vara det?) då jag måste utplåna allt som lämnar spår efter mig. Jag måste avstå mina intressen, måste omforma och förkasta min gamla personlighet och bli pånyttfödd för att finna något som inte är meningslöst och inte endast uttrycker min egoism. Jag får inte ha relationer, borde flytta ifrån min familj och lämna allt för att börja om. Det känns som absoluta krav från en del av mig själv till den hela.
Samma del av mig själv kommunicerar att jag borde självskada mig som straff för att jag ens inbillat mig att jag förtjänar att leva som vanliga människor, jag borde också straffa mig själv för att jag ens inbillat mig att jag kan leva en annan existens än den i marginalen som jag borde. Jag måste leva min lott och jag kan inte göra på annat sätt, för det finns för mig inget annat sätt att leva. Det hela slutar med krav till mig själv att jag får välja att avstå allt det där eller avsluta min existens. Det tycks mig inte spela någon roll vilket av det eftersom existens tycks meningslös och ingenting kan rädda den. Ingenting alls.
Det tycks mig då att verkligheten inte kan defineras rationellt utan att missa viktiga saker såsom sådana väsen som mig, alltigenom onda oavsett intention. Och sådana väsen kan inte gärna få kontaminera andra. Jag kan aldrig sova efter sådana här gånger utan sitter bara och skakar och ibland gråter jag. Jag törs inte ha det tyst för då sitter jag och lyssnar efter fler väsen som tänker ta mig i sin tur eftersom jag aldrig agerar, såklart hör jag dem på andra sidan dörren/fönstret etc.
Samtidigt gör detta en liten del av mig så ledsen, jag förstår inte varför jag inte får ha intressen och relationer med andra? Jag är inte mindre än människa än någon annan vill jag skrika och gråta men jag kan inte. Det går inte, för det får jag inte. Jag kan inte protestera mot mig själv för då blir kravet starkare att straffa. Jag försöker resonera om orimliga krav till mig själv men det går inte. Jag är orubblig på mina punkter. Det jag kan begära är en tidsfrist mot en pant.
Det är först nu jag har börjat kunna resonera lite lite med den här tankevågen, den har kommit i perioder under många år, men det är inte mycket och inte övertygande. Detta lämnar mig blank och tom helt utan glädje i mina gamla intressen. Jag måste klista på mig något nytt och se om det är rätt sak. Men det är aldrig rätt sak. Jag kan inte släppa känslan av att alla inser samma sak, att alla suckar och önskar att jag ska agera någongång och söka mig bort så de slipper charaden.
Jag förstår ingenting av vad som händer då, men vet att det händer regelbundet. Är det någon som har liknande erfarenheter och kanske tips på hur man kan hantera det? Det blir liksom ett evigt omförhandlande av reglerna för spelet som tar på väldigt mycket.
