Ett av svenskans fulaste ord är "brukare". D v s någon som får hjälp av samhället p g a funktionshinder. Men egentligen kan "brukare" användas för alla som tar del av det s k välfärdssamhället. Min erfarenhet är att "brukare" används mest när det handlar om psykiskt funktionshindrade. Det är ett sätt att skapa en hackordning, enligt mig.
Förskolebarn är också "brukare" eftersom de brukar samhällstjänster, likaså alla de som är sjukskrivna och arbetslösa. De brukar alla samhällets resurser i högre eller mindre grad.
För att dra det till sin spets så är egentligen alla som är anställda inom offentlig sektor brukare. De får sin lön från samhället. Men tankegångarna går ju inte precis dit när man talar om "brukare".
Den typiske "brukaren" är en långtidssjuk psykiskt funktionshindrad i medelåldern. Man mottager LLS-tjänster, har betalt busskort för alla resor till vården och har svårt att få en bostad utan blir tilldelade bostadssociala lägenheter.
Jag vill inte vara någon "brukare". Jag vill vara jag; Cosmos. "Brukare" måste bort. Idag känns inte "brukare" som mycket bättre än "dåre", "galning", och "alkis/knarkare"
I England kallas samma kategori patienter för "user". Men "user" betyder också missbrukare av droger. Och det är dit tanken går även här i Sverige..
