ECT...

Jag vet inte vad som hade varit bättre, för kanske svarade hon inte på mediciner och de var tvungna att lugna ner henne. Jag vet inte, men jag tycker det måste ha funnits ett annat sätt att lugna henne än att tvinga henne till ECT? Någon lugnande medicin? Det var i alla fall trauma för henne som hennes hjärna, utan närminne, inte kunde släppa. Hon sa det hela tiden som att det nyss slagit henne:"Jag har fått ECT!!" Hon mindes inte vad hon nyss sagt, eller nyss tänkt på, eller ens gjort. Och detta var 3-6 månader efter ECT:n. Vi kunde inte räkna ut hur länge hon varit där, men det var påsk och hon sa vid jul var jag definitivt här.

Hur är det med henne idag?

Det vet jag inte. Hon var på väg att bli utskriven sa de, så hon är nog hemma med sin pojkvän som var världens snällaste och hon mår nog bättre idag.

Det låter bra. Annars är det ju vanligt att man kan ha svårt att orka med sig själv och andra att man behöver vara mkt själv när man drabbas av olika grader och former av kognitiva nedsättningar. Att vara lite social kan bli/vara ett hästjobb.

Ja precis! Tycker själv det är svårt med det sociala. Men den här tjejen var bipolär, ingen schizofreni, och hon var väldigt social och pratsam så hon har nog kvar sin kille för att ha sällskap

Härligt!