Psykoterapi vid schizofreni

PS, ps, ps

Jag tror ingen här på forumet verkligen prövat psykoanalys (dvs divan, soffa, fria associationer, 3-4 ggr/vecka i flera år). Men om nu någon har det kanske den kan berätta.

Det folk här på forumet provat tycks vara att tala med pykologer och det med blandat resultat. Några verkar ha erfarenhet av dynamisk psykoterapi (kallas ibland psykodynamisk terapi), men det har alltså väldigt lite med psykoanalys att göra.

Dynamisk psykoterapi är dessutom idag en inriktning med flera underavdelningar. Jagstödjande terapi är ofta rätt 'hands on', påminner om en slags coaching och fokus är rätt mycket här och nu. Insiktsterapi är något annat.

Mänga psykologer (och ibland också skötare) har stödsamtal med patienterna, men arbetar då inte efter någon egentlig metod alls även om de kanske läst lite psykodynamisk teori. Än sen.... psykodynamisk teori ingår som grund i alla sådana utbildningar, KBT också. För vissa kanske det känns bra bara med såna stödsamtal. Jag förstod aldrig vitsen (ledde ju inte till någonting) utan mådde bara dåligt av dem. Det passade inte mig att utan mål och mening berätta om tankar och känslor till en 'vägg' (psykolog/skötare). Jag mådde tom sämre och kände mig utelämnad. Jag önskar de låtit bli det dilettant-rotandet i mitt psyke.

De olika psykodynamiska terapierna bygger väl på psykoanalysens terorier?

Har inte gått i egentlig psykoanalys men i tre års tid gick jag i psykodynamisk terapi 1½ timme två till tre gånger i veckan, vilket jag gärna fortsatt med om det funnes möjlighet.

Det försa året var nog bara jagstärkande men de sista åren var det faktiskt rätt mycket divan och hypnos med associationer. De fick en att fundera efteråt på varför man gjorde de val man gjorde och målade upp de bilder man gjorde... jag gillade att gå i denna terapi, det blev ett avbrott från det fruktansvärda livet på behandlingshemmet. Drömmar brukade vi med analysera(Jag kommer alltid ihåg någon dröm varje natt och dom är skumma!)

Friskare blev jag nog tyvärr inte. Vad skall man med självinsikter till när de ändå bara gör en deprimerad? frågade jag ibland min psykolog och då gick han över till det jagstärkande ett tag. Han var rätt insnöad och nördig, jag gillade honom skarpt

Jag vet inte så mycket om olika terapiformer och vad de heter men något jag skulle vilja prova är en mer utagerande/rollspelsaktig metod.

Det är ju jättesvårt att bryta beteendemönster och det skulle inte skada att få prova på det utan att "ta ansvar" förändringarna. Inte för jag tror det skulle bota något men det kanske skulle hjälpa en att bli mindre självkritisk, våga mer och klara sig bättre i vardagslivet.

Den beskrivning Bergman-Wasa ger tycker jag fångar in användningen av bearbetning-stöd som används inom psykodynamisk psykoterapi.

Psykodynamisk psykotterapi är för övrigt egentligen en paraplyterm där psykoanalytiskt orienterad psykoterapi, psykoanalys och stödterapi, korttidsterapi och annat ingår. Men används slarvigt för att beteckna psykoanalytiskt orienterad psykoterapi som alltså är en vidareutveckling från psykoanalysen och uppstod på femtiotalet då psykoanalysen fick ökad spridning och popularitet.

Kognitiv psykoterapi har även den sin härstamning ur psykodynamisk psykoterapi och spår av den finns redan från sextiotalet. Det framgångsrika äktenskapet mellan en närmast utdöd form av behandling (som inte ens fick kallas psykoterapi utan) beteendeterapi ledde till den eklektiska formen KBT som nu för sitt segertåg över världen. Men beteendeterapin har egentligen ingen släktskap med dynamisk psykoterapi (även om en hel del är gemensamt nuför tiden).

Den sk stödkontakten som skötare och andra psykoterapeutiskt outbildade använder ger jag dock inte mycket för, även om en del av dem kanske har medfödda personliga egenskaper som gör dem skickade till sitt värv. Men många gånger kan denna hemmasnickrade terapi form orska mer skada än nytta och förlänga lidandet. Men det är en mer praktisk psykiatrisk kontakt som bara har släktskap med psykoterapi genom namnet.

Nissegossen, jag såg att du länkat vidare till en text. Jag ska titta på den när jag får tid (nu ska jag ut och springa i snön). Men jaglöshet diskuteras ju mycket inom zenbuddhismen, så det kan vi diskutera i en annan tråd - men det har du kanske redan diskuterat?

Sylvia, vad är det för "talare" du syftar på?

Det var en psykiatriker som frågade mig vad jag för närvarande läste för litteratur. Jag svarade då, sanningsenligt! Den Tibetanska döds och livsboken!

Hon skrev efteråt i journalen; Läser extrem líteratur!

Där hade jag för att jag läste om Budhism! Men Japansk Zen-Budhism går inte av för hackor den heller!

Det finns en länk längre upp i tråden till ett föredrag... Nej förresten, det kanske var... Var nog en länk som flashade uppnär jag gick in på sidan... Angående att KBT var bra, och psykoanalys tom destruktivt.

Appropå inlägg ovan. Ja, ärligt talat heter det nog psykoanalytisk teori egentligen. Psykoanalytisk teori ligger till grund för all psykoterapi.

Och som Bateson påpekar har beteendeterapi just ingenting med saken att göra, från början. Har för mig att ursprunget är pavlos hundar mm ursprungligen, och inte med den inre världen.

Jag håller inte med Bateson om att psykoanalys idag går under etiketten Dynamisk psykoterapi (eller psykodynamisk terapi). Men eftersom vi verkar hyfsat ense om skillnaden kanske det inte är så avgörande. Vad som stör mig är att de dynamisk (psykodynamisk) psykoterapi och psykoanalys så ofta blandas ihop som om det var samma sak när det i själva verket är större likheter mellan KBT och 'modern' dynamisk psykoterapi.

Och det stör mig också att många tror att alla psykologer kan bedriva psykodynamisk terapi. Det är inte självklart alls. Många, kanske tom de flesta psykologer inte är legitimerade psykoterapeuter. (Och även om de är det finns ju alltid knäppgökar bland de också, och bristande personkemi som ställer till det). En psykologs erfarenhet och kunskap i att bedriva terapi kan därför både vara rätt gammal och vid det här laget rätt hemsnickrad.

Som många andra ser jag relationen terapeut-patient som ofta viktigare än metoden. Men tyvärr har jag erfarenhet av en fullständigt misslyckad flerårig terapi med en psykolog (ej leg psykoterapeut) jag gillade, men som använde 'fel' metod om man säger så. Jag ville och behövde komma under ytan på mina problem, men hon saknade kompetens att se det och det dröjde 2.5 år innan jag insåg att jag måste säga ifrån. För jag visste hur man 'borde' agera och tänka, men det hjälpte inte. Felen låg sas för djupt för att kunna åtgärdas med 'plåster'. Jag hade bildligt talat en infektion och så länge jag inte fick hjälp med den underliggande problematiken blev terapin bara frustrerande och tom destruktiv för jag blev bara sjukare och mer och mer urspårad, trots att vi hade bra personkemi. Och trots att hon ville mig väl.

Men att bara vilja någon väl hjälper ju heller inte om någon behöver opereras sas... Och ska man skriva ut läkemedel hjälper det inte heller bara med godvilja. Vilken medicin som helst duger faktiskt inte. Man måste också ha 'rätt' ingång till problemen. Det här kan jag konstatera idag, när jag äntligen hittat en fungerande terapiform (och terapeut) för mig. Allt kommer aldrig bli frid och fröjd, men nu vet jag åtminstone vad jag har att göra med. Problemen har blivit begripliga, så nu kan jag skydda mig själv bättre. Inte bara vara utelämnad åt intryck och känslor och splittrade tankar och kaos, och destruktiva urspårningar och totalvrickad logik.

Min erfarenhet är alltså att man kan vara väldigt logisk och tänka 'rätt' på ett plan samtidigt som man på ett annat plan, i praktiken, är rätt psykotisk. Jag var aldrig helt psykotisk. Vissa intellektuella delar fungerade väldigt bra, samtidigt var jag fruktansvärt sjuk - också psykiskt. Så är det kanske inte för alla, men så kan det också vara. Och det kunde inte psykiatrin och mina behandlare förstå. Varför den nuvarande terapeuten förstår det och inte de vet jag inte. Kanske beror det på att han tagit sig mera tid innan 'behandling' satts in. Jag har fått prata av mig sas. Kanske beror det på hans bakgrund (som jag inte vet mycket om). Kanske pga att han tidigare arbetade i psykiatrin och inte gillade det han såg och därför bestämt sig för att arbeta annorlunda. Ingen aning, men för mig har det betytt mycket. Mitt 'beteende' och mina 'tankar' är numera rätt ok även om min sårbarhet och läggning består. Skillnaden nu är att jag har en förståelse för sammanhang och samband som jag tidigare saknade, och som gjorde världen fragmentarisk och ad-hoc och oförutsägbar (och skrämmande).

Jag lyckades hålla masken rätt bra och väldigt länge, men när det väl rasade gjorde rasade så mycket mer samman. Omgivningen blev chockad. Psykiatrin förstod ingenting. Och själv blev jag bara sämre och allt mer väck. Med 'rätt' resurser är jag övertygad om att det inte hade behövt gå så långt.

Och åtminstone en i den här tråden (Bergman-Wasa) verkar faktiskt gått i något som iallafall ligger väldigt nära psykoanalys (dvs ingen mer vanlig psykodynamisk terapi dvs). Iallafall som B-W beskriver det. Intensiteten och divanen (soffan) mm. Intressant att du är positiv, och att du klarade av det... Hade du psykotiska problem då?