Psykoterapi vid schizofreni

Sylviaplath, visst verkar ingen här i tråden mer än Bergman Wasa ha gått i något psykoanalysliknande men du talar så emot det fastän du själv inte prövat. Jag har också problem men associationer och magiska världrar men kanske skulle det inte skada att få ut dessa och låta någon person få lyssna på detta och ta del av det tills strukturen sakta men säkert byggs upp. Man kanske bara behöver lufta sina psykotiska idéer och ord. Tänk om det är så att man aldrig riktigt blir fri från psykotiska tankar ifall man försöker tränga bort dem. Tänk om de måste ut? Tänk om hela det här jobbet på att hålla dem borta är så krävande att man aldrig riktigt blir frisk. Men då måste nog (som många redan sagt här i tråden hittills) psykoterapeuten vara bra och säker på sin sak, kanske krävs personkemi också då det kanske inte funkar på alla. Det ska kännas tryggt där på soffan också, man ska ha tillit för annars blir det mycket jobbigt att arbeta på det också, tilliten alltså.

I och med att man associerar fritt så kan ju terapeuten ställa de rätta frågorna som leder en rätt. Förstår du? Det behöver inte betyda att man går vilse.

Ja, man kan ju fundera (till Teresia).
Hur mycket terapi och vilken sorts man klarar varierar med person, och säkert var i livet man befinner sig också. Menar egentligen inte att tala emot psykoanalys, utan i första hand betona att det idag är en helt annan gren. När folk avfärdar psykodynamisk terapi ska man inte göra det för att man blandar ihop psykoanalys med dagens psykodynamiska terapi. I början, när jag själv förstod att jag måste få ur mig saker visste jag inte själv skillnaden mellan olika slags terapi. Inte heller att olika terapeuter/psykologer kunde ha helt olika utbildning.

När det gäller psykoanalys har jag funderat mycket på det, och också pratat med några som dels är insatta i ämnet, och några som själva också är psykoanalytiker. Och så har jag också läst lite också. Och jag har blivit rekommenderad av en leg psykoterapeut att gå i flerårig psykoanalys, men jag anser inte att jag har tillräcklig distans och stabilitet än för att prova.

Jag jobbar fortfarande på att få ihop psyke och själ och kropp igen. Att få ett sammanhang, förståelse för det jag upplevt och hur jag är och vad det beror på. Så fort jag får psykosnära känslor, upplevelser, perceptioner och tankar igen skapar det stor stress. Jag tror det är en försiktighetsgrej från min sida. Jag blev väldigt bränd av all sjukdom

Några av mina behandlare idag (läkare och terapeut) menar att jag dessutom numera har en slags ackumelerad PSTD, förutom att jag fortfarande och kanske alltid hur som kommer att ha en nedsatt stresskänslighet och vissa kognitiva begränsningar. Jag hann vara obehandlad och sedan felbehandlad så länge att hjärnan (och själen och kroppen) hann ta väldigt mycket stryk.

Och det är inget påhitt (som mina fd psykiatriker mm på St Göran valde att tro - de vill nämligen inte ha någon skugga på sig för att så mycket hann gå för långt pga att de inte följde rekommendationer och vårdprogrammen när det gällde mig). Men för de som klarar av det kan det nog vara oerhört spännande och givande.

Jag tycker att alla med psykosnära svårigheter eller allvarlig psykiatrisk somtomologi skulle ha rätt till kvalifierad psykoterapi - om man önksar. Jag tror heller inte det har särskilt stor betydelse om det
är kbt, systemisk eller dynamisk. Men jag tror det har mycket stor betydelse att psykoterapeuten har adekvat utbildning, dvs psykolog eller leg. psykoterapeut, dvs under socialstyrelsens kontroll och certifiering.

Det finns tyvärr en stor brist när det gäller detta och en mängd sjukvårdspersonal håller på med otillräckligt certifierade varianter som gör mer skada än nytta. Dessa bör förbjudas!

Detta behöver inte betyda att man ska mindre case management, familjeinterventioner eller grupper för tidigt insjuknande. Detta är också viktigt men det är inte psykoterapi. Psykoterapi får endast en leg. psykoterapeut bedriva - ingen annan.

bateson-,

Jag håller med dig om att många som bedriver terapi inom sjukvården inte är kvalificerade för det och dom gör precis som du säger mer skada än nytta. Ett stort problem är att personalen inte respekterar patienten. Hur ska dom kunna bedriva terapi under sådana premisser. Det är därför som jag uppmanar alla att helt enkelt säga upp bekantskapen med vissa inom psykpersonalen, detta verkar vara det enda som biter. Glöm inte att 99% av alla människor vet när dom burit sig illa åt.

Tyvärr är det nog inte alltid så lätt att bara säga upp kontakten om man är svårt sjuk, eftersom man beroende av en rad åtgärder för att fungera. Det jag efterlyser är istället en folklig resning från den kränkning som psykiatrin står för och krav om långt mer humant bemötande. Nya lagar!

Vi behöver nya, fler och tydligare lagar inom psykiatrin.
Patienterna behöver fler rättigheter, och vårdpersonalen behöver fler skyldigheter.
Och sedan behövs det en större granskning av att allt detta verkligen efterlevs.