Psykoterapi vid schizofreni

Geta, jo det undrar jag med. Skulle det vara bra att få leva ut psykosen utan medicin, men i skyddad miljö och med hjälp dygnet runt de första krisiga veckorna, eller hur länge det nu varar? Det har visat sig fungera i Norge där man har såna hemtrevliga sjukhus för psykotiska och erbjuder dem hjälp dygnet runt. Nästan alla, om inte alla, blir friska mycket snabbt igen efter utbrottet. Något att tänka på.

Antipsykotika kom först i början av 50-talet och innan skedde den mesta vården av psykoser på mentalsjukhus utan medicinering. Att vara utan medicinering finns det gott om erfarenhet av sedan förr. När antipsykotika kom kunde ungefär 30 % skrivas ut från mentalsjukhusen så det innebar en förbättring. Idag när man får den första psykosen så väntar man ofta 1-2 veckor med medicinering med antipsykotika, eftersom en del psykoser går över av sig själv.

Till Admin: Ingen har väntat med att ge mig antipsykotiska medel. Jag började medicineras redan andra veckan om inte före. Det mins jag. Ska faktiskt kolla för säkerhets skull i journalen med min läkare.

Admin1 skrev: Idag när man får den första psykosen så väntar man ofta 1-2 veckor med medicinering med antipsykotika, eftersom en del psykoser går över av sig själv.

Ja, jag undrar också över det där. Det låter ju väldigt bra, men jag har aldrig varit med om att de gör så. Får man fråga varifrån informationen kommer, Admin?

Jag minns en nyinsjuknad pat vi hade som inte fick antipsykotikum efterssom psykosen var drogrelaterad. Resultatet blev våld mot andra pat och bältesläggningar...

Man kan också bli utskriven mitt i psykosen, om man som jag får en paradoxal reaktion på benzodiazepiner... detta hände 1995 då jag blev utsriven pga av att jag började göra som rösterna sa i ett skov med hög ångest pga en felaktig medicinering med Stesolid... varje gång jag sa att jag fick mer ångest av medicinen fick jag högre dos... till slut hade jag 45 mg Stesolid per dygn och en ångest som inte gick att bära... och då blev jag utskriven...

Det blev tio dagar ute i en dal där jag levde som på en forntidsstepp med mina röster som sällskap och letade nässlor under snön för att få något att äta innan någon förbarmade sig över mig och gav mig neuroleptika...