Nej, psykolog och klient ska inte umgås privat, då skrider man över den gräns som behövs för att terapin ska fungera. I sig är terapi en väldigt ojämlik relation där beroende är ofta förekommande. Lite som förälder-barnförhållande. Meningen är dock att man kan känna sig trygg och verkligen känna tillit till en person där ens känsloliv exponeras på en glasbricka. Kan inte klienten känna detta är terapin dömd att misslyckas. Överföring är det viktiga verktyget med vilket klienten projicerar sina objektrelationer på terapeuten. Men det är ett mycket känsligt instrument, risken för regression är stor och det är därför det är riskfyllt att använda överföring tillsammans med personer med schizofreni.
Att säga att det inte är konstigt att känna som man gör är väl att understryka att det man är med om är allvarligt och traumatiserande för en. Om terapeuten inte säger detta så understryks känslan av skam och skuld för det man är med om.
Jag blev ju själv sjuk och det under utbildningen och jag började gå hos en nyetablerad psykolog. Hon var enormt "bra" och fick mig att genomgå mina erfarenheter och relationer för att se dem sådana de faktiskt hade varit. Men hon orkade inte hålla gränserna och jag regredierade till ett litet barn. Så hon såg sig tvungen att avsluta terapin efter tre och ett halvt år. Hon lämnade mig alltså totalt trasig och upplöst så det var ju bäddat för psykosgenombrott och sjukhusvård. Det tog år att reparera, ibland undrar jag om jag har kommit över det än.
