tabletter för att känna sig säker på sig själv.

1
Den kommer så plötsligt, inte alltid. Men ofta nuförtiden. På mindre än en sek känner jag hur först överkroppen domnar bort, och till sist resten. Ont i bröstet jag vill skrika.
Theralen.
Nej jag måste självmedicinera nu.
Atarax.
Jag kanske råkade ta alvedon, så mkt hjälpte dom.
Slutligen.
Använder jag sömnmedel Imovane, propavan, sonata som lugnande. och känslan är skön, när man sitter i fåtöljen och blundar. musiken finns i bakgrunden och tårarna rinner fortfarande. men smärtan har släppt. nu ler man också, för tacksamheten över lugnet är stor. Inga mobilsladdar, rakblad osv.
Falsk lycka bättre än ingen alls. Just nu.

2
en ny människa som kommer in i mitt liv. jag skulle aldrig fästa mig vid någon var mitt löfte. redan efter några veckor så tror jag att jag håller på att bli kär. han är bra på många sätt. han äter själv antipsykotisk medicin. han förstår mina ärr, och mina överdoseringar. och jag är glad för det. men jag är seperationrädd. jag kan inte sluta tänka på när han lämnar mig, kommer jag vilja ta livet av mig som tidigare. eller kommer jag vara starkare då. jag vill inte träffa hans familj, jag har svårt för sånt. det skulle krävas minst tre imovane, theralen och atarax. jag vill inte vara sån. som måste ta massa tabletter för att känna mig säker.

3
otroligt leden över vad läkaren sagt på KS, att mina ärr inte går att fixa. jag hatar sjukdomen jag har. Jag ser på mina vänner jag har kvar. vilka saker dom oroar sig över. att han inte ska ringa lr inte. avundsjuka. jag vill också kunna vara så. jag vill kunna vara mig själv framför andra oavsett hur jag mår. men alltid ska jag vara så glad, alltid ett leende på läpparna. Kankse dom inte orkar med mig när jag ser syner och hör röster. elller gråter i dagar. därför ska ingen av dom få veta hur jag mår. det behäller jag för mig själv och här på viska. ni är dom enda som förstår mig. och det enda stöd jag fått och fortfarande får.

nu har alla medicinerat börjat verka. men nu vill jag istället gråta. tankar om mitt ex. hur mkt han älkar mig. jag vill tillbaka till honom, det var så tryggt. han förstod mig som andra aldrig förståt. jag vill inte vara med honom just nu, för att jag vet att det inte skulle fungera mellan os just nu. men vi lovade varandra att vi ska gifta oss, när jag är frisk och mogen. han skulle vänta. tror ni att han gör det. jag vet inte längre.

det är bara det, att jag är så förvirrad just nu. vet varken ut eller in.

Ta ett snack med ditt ex. Gör inte som jag . Tro att allt försvinner om man inte talar om vad man känner.

Du kämpar på så bra, Interlude... förstår att det är jobbigt...

Hej,
jag förstår dig precis.
Jag brottas med ungefär samma sak.
Jag är livrädd för att släppa någon nära för jag är så rädd för att jag ska vilja ta livet av mig om den personen lämnar mig. Jag kan inte tänka på annat. Samtidigt är det nästan omöjligt att låta bli att fästa sig vid andra. Och att leva ett liv utan nära relationer är ju inget liv, det är som en semi-död. Så det är ju inte heller något alternativ. Jag befinner mig mittemellan liv och död och vet inte hur jag ska klara detta.
Jag bär på en enorm rädsla för att allt bara ska kollapsa.
Har alltid haft svårt för separationer även som barn. Och det har inte blivit lättare genom åren, snarare tvärtom.
Finns det någon som brottats med dessa problem och som lärt sig hantera dem?? Eller är det kört om man är en sådan ömtålig person som inte klarar separationer.
När man träffar en person så är det självklart att denna person säger att den inte ska lämna en, det är väl så det känns då. Men det är ju bara ord. Sen blir det tyvärr så att man ändå tvingas gå skilda vägar.
Jag tror att dessa problem klassas som borderline-problem.
Men det spelar ju ingen roll vad det heter. Det är ett helvete likafullt.

Så jag förstår dig verkligen och det är väl bara att försöka att kämpa på och vara så rädd om sig själv som man kan.

Jag läste en sak i går som jag skrivit i min dagbok, jag hade skrivit:

" Även den som går i stark motvind kommer hem till slut, det kanske bara tar lite längre tid"


Jag hoppas att jag har rätt....

flisan: jag hoppas du också har rätt. känns som man tappat bort livet, glädjen