Hur fungerar ett förhållande för schizofren, normalt?

I o m att man har varit inne i dimman länge, men börjar återhämta sig så sakteliga, så undrar man ju varför tjejer ofta väljer relativt friska killar? Dem tjejer man gillar är ofta upptagna eller vill vara fria, man kan ju undra varför kunskaperna om relationer för schizofrena är så bristfälliga?
Att visa hänsyn är inget problem, men att förstå, det är en annan femma! Som Sassa skriver iskall inombords men utstrålar värme, jag fattar nästan precis, man är rädd att tappa kontrollen, eller? Eller ska vi schizofrena bara ses som dem trevliga snubbarna som det duger att snacka med ngn gång emmellanåt som ett slags förströelse? Vet att det inte är lätt att få det att fungera? Men tror ändå man måste vara öppen med vad man representerar? Eller vad säger ni andra? :rolleyes:

När det gäller mig så har jag ingen aning om varför jag är som jag är.. Skulle mer än gärna vilja ha ett klart å tydligt svar! Så att jag förstår mig själv.. För många "dömer" en efter ens yttre.. Och många tror att de vill vara med mig, jag förklarar att "-nej det vill du förmodligen inte", de protesterar å säger att "- hur kan det vara nått fel på dig som är så perfekt".. tiden går och de får reda på hur jag är och de blir ledsna för att relationen inte höll.. Jag kan inte svara på varför jag inte kan hålla mina känslor vid liv.Jag kan vara glad å trevlig å så, men jag har svårt att tycka om något för en längre tid.. det gäller både förhållanden, jobb, resmål osv.. Jag tröttnar så otroligt fort.. Och det är inte JAG som söker kontakt med andra.. Det är andra som tror att de vill vara med mig. Och jag går med på det för att jag tycker om de personer (oftast) som vill vara med mig. Jag är ingen fighter.. det är andra som håller liv i mig. Och det är jag ju självklart tacksam för, men jag har svårt att ha ett förhållande med någon.. och jag tror att jag skulle ha svårt att ha ett förhållande med någon som har psykoser eller så.. tror jag.. Det räcker med mamsen..
Men, det som jag har märkt är ju att det faktiskt finns folk som lever med "sjuka". Som älskar personen så mycket och som är så stark att det funkar ändå. Jag tror absolut att det finns någon för alla. Bara man hittar rätt.. och det kan ta sin lilla tid.. Och jag tror att det faktiskt är bra att försöka berätta hur man är.. Jag gör det varje gång.. och då är det faktiskt upp till den andre personen att avgöra om han/hon orkar med en sån som mig. Jag har försökt å ändrat på mig så många gånger.. bli mer social typ.. men alltid halkat tillbaka till "mig" igen.. Så det är ingen idé.. lika bra å berätta hur man är. Eller iallafall försöka.
Ja, detta är ju ett hett ämne för mig så jag skulle kunna älta i timtal <!-- s:-D --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_biggrin.gif" alt="" title="Very Happy" /><!-- s:-D -->
Men, slutar nu..

Hej

Jag förstår dina undringar. Hur man hittar någon som bryr sig på riktigt och som vågar stanna kvar.
De flesta tror jag blir rädda, antingen på en gång eller efter ett tag.
Jag blir ju också skrämd över mig själv och mina symptom så jag förstår om andra blir det. Fast det gör ju inte saken mindre smärtsam.
Jag har tyvärr inga tips att ge. Fast jag tror att det lönar sig att vara sig själv och vara så ärlig som möjligt och att ALDRIG svika sig själv. Även om andra gör det. Man måste nog försöka tro på sig själv och på framtiden och jag hoppas att det är som Sassa skriver att det finns någon åt alla.....

Tack flisan och Sassa! För era öppenhjärtliga svar! Ja Sassa mina psykoser har avklingat, det mesta i alla fall. Men så inne i sjukdomsbilden
som jag är så gillar jag speciellt två tjejer. Jag vet man måste välja, men en fråga, kan man vara kompisar och bara nojsa lite? Jag är i grunden en seriös man! Jag går in för mina uppgifter till punkt och pricka. Men just kärlek är ett svårt kapitel, eftersom man har olika relationer med olika människor. En gång så upplevde jag en rejäl kyla inombords, när en varm och psykotiskt kvinna skulle liksom försöka smälta mig, men jag hade glidit så långt in i schizofrenin att mitt rum var okränkbar. Tyvärr förstod jag det senare. Men jag undrar om det finns ngn litteratur där man kan styra upp sitt liv, så att även vi kan kontrollera våra egna känslor? Jag känner en viss stagnation i min utveckling, det känns som om energierna far rakt ut genom skorsten, sk. att elda för kråkorna! Var och en har ju ansvar för sina egna liv, så det är ju svårt kanske att hitta ngn ledtråd till hur man kan fokusera sina känslor? <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Vassego från mitt håll
Om man frågar mig så kan man absolut träffa så många man bara orkar bara alla parter är med på allt. Så att ingen blir sårad eller så.. Raka puckar å öppna kort tycker jag verkar bra. Sen kan man väl göra det man trivs bäst med. Och vara med de man trivs bäst med. Skulle jag få leva mitt liv precis som jag ville så skulle jag inte vilja ha nått förhållande alls utan bara ha kul och trevligt med alla ( å då menar jag INTE att jag ska ha sex med alla:-)). Skulle vara så skönt att slippa "kraven" , svartsjuka, bråk å allt sånt.. Men, så funkar det inte.. verkar det inte som iallafall.. man måste nog välja.. Jag anser mig seriös, leker inte med någon utan säger som det är.. jag har svårt att behålla mina känslor. Anser inte att jag är oseriös eller leker bara för att jag trivs med att prata med andra. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med känslor för någon bara.
Ja, ibland kanske man inte kan ta till sig det andra vill ge, när det gäller bla känslor och man upptäcker det för sent.. Kanske det går att reparera ändå? Har du kontakt med henne?
Tyvärr kan jag inte själv styra mina känslor och kan därför inte ge dig något sådant råd.. tyvärr.. Hoppas det rätar upp sig iallafall på¨nått sätt!

PSR;

Hmm.. jag väljer att använda ordet &quot;pussar&quot; istället för &quot;kysst&quot; för för mig har det olika innebörd och jag kan säga att jag har aldrig heller pussat min mamma (inte kysst för den delen heller..) och jag har fått en kram som max.. aldrig hört från någon av mina föräldrar att de älskat mig eller ens nått i närheten.. Kanske därför jag själv är så &quot;kall&quot;..
Men, jag tror att tjejer över lag är mer &quot;uppvaktade&quot; av killarna och därför har de lättare att &quot;få&quot; någon. Killarna verkar ju vara de som &quot;jagar&quot;.. Och detta tror jag oavsett om man är sjuk eller inte.. Jag anser mig inte vara sjuk för jag har aldrig varit inlagd eller så, men jag är definitivt inte &quot;som alla andra&quot;.. Jag är riktigt anti ett förhållande och speciellt när det gäller samboskap.. Men, ändå så finns det killar som vill försöka. Så det jag tror är att tjejer helt enkelt oftare har &quot;lättare&quot; att få killar..Och att de ofta &quot;behöver&quot; någon.. Killar &quot;behöver&quot; säkerligen minst lika mycket kärlek osv, men jag tror att det är uppfattat som lite &quot;omanligt&quot; att &quot;hänga efter &quot; en tjej och böna å be på sina bara knän typ.. Tjejer verkar kunna göra så i mer utsträckning.. Men, det är bara min erfarenhet.. Protester?