Ni som har barn, hur funkar det för er?

Att ha en hund är tillfredsställande nog för mig. Hon är min bästa kompis och samtidigt lite som ett barn om behöver omsorg och kärlek.

Mina katter räcker för mig!

Min hund är för svartsjuk för att jag ska kunna få barn. Han skulle nog känna sig åtsidosatt. Min sambo och jag får inte sova bredvid varandra, hunden ligger alltid mellan oss.

Har då aldrig velat ha barn. Vissa som är mammor blir jävligt provocerade när jag säger så. Tittar vredgat på mig och tycker uppenbarligen att jag är en okänslig och egoistisk typ.

Men är det inte egoistiskt att skaffa barn? En liten förlängning av en själv som lever vidare. Det är nog svårt att vara förälder och hålla rätt distans till barnet.

Ja jag tycker också att det i grunden är av själviska skäl som människor skaffar barn. Det är något de vill ha. Men sen när barnet väl är fött så byts den själviskheten ut mot att vara helt fokuserad på barnets behov.

Det är naturligt att vilja ha barn... Men situationen är så komplicerad när man har schizofreni att man förstår omöjligheten eller knappheten...

Själv har jag varit upptagen av att ekonomin aldrig skulle räcka till och för guds skull, jag har inte ens en flickvän...