Rädd för döden

Jag skräms av döden, ja, jag är livrädd för den. Det är ju bra, för jag skulle aldrig våga ta livet av mig. En gång klassades jag som självmordsbenägen när jag var inlagd, men då mådde jag riktigt dåligt. Tror det mest var snack från min sida.

Att avsluta sitt liv är det största steget man kan ta, men jag skulle inte klara det. Hur ser du på saken?

Att ta livet av mig avskräcker mig också. Det skulle jag ha gjort under mina förskräckliga ungdomsår, om jag skulle ha gjort det. Nu tycker jag att jag har så roligt att jag inte har en tanke på det.

39 Alla som tror på honom blir fria från all skuld och förklarade rättfärdiga, något som den judiska lagen aldrig kunnat göra.

Jag är inte rädd för att dö. Jag skulle inte vilja ta livet av mig heller. Jag tror ju att vi kommer hem när vi dör.

Samtidigt lockar tanken på döden, bland annat om man föds igen, får en ny chans. Fast att vara spädbarn nedknölad i en trång barnvagn med napp i munnen lockar inte. Kanske finns det parallella världar där man inte är sjuk, det livet skulle jag vilja prova på.

Jag tror hela religionsspektaklet kommit från en rädsla för döden. Att man hamnar i paradis eller reinkarneras är ideer som kommer från den rädslan. Folk som inte kunnat hantera att anhöriga dör, eller som en motiverande faktor att driva människor ut i krig. Alla religioner från asatro till kristendom är centrerad kring efterlivet. Den är så djuprotad den rädslan att folk tror, trotts vetenskapen som visat att ens själ är inget annat mer än sammankopplade neuroner.