Efter att ha varit sjuk i över ett år med diverse skov. Hypomana, maniska och mixade så har jag tillsist fått acceptera att jag måste står på en hel del läkemedel för att komma ur detta mönster.
Den 29 apirl blev jag tagen på LPT. Jag var suicidal med avsikt att verkställa mina planer. Jag skulle: “skjuta sönder min bipolära hjärna, så att hjärnsubstansen kletar ner min vita vardagsrumsvägg, så som den har förstört mitt liv”. Jag hade fått en akuttid och gick på den mest för att de skulle låta mig vara i fred sen. Jag hade ju lite saker att uträtta. Skaffa vapnet, skriva testamente, kolla upp försäkringar, skriva en lista på "värdefulla" böcker i bokhyllan. Jag lyckades dock inte hålla masken på mötet. Läkaren märkte att något inte stämde och med hans upprepade frågor så erkände jag till sist hur det låg till. Det blev raka vägen till slutenvården. Det stod inga fina saker i vårdintyget, så jag insåg att det inte var lönt att överklaga, utan vänta ut tiden på 4 veckor tills det skulle bli förhandlingar i Länsrätten. Jag hävdade hela tiden att jag var "färdigbehandlad, hade ingen framtid osv". Gick med på en höjning på Seroquel efter 3 veckor för att det skulle se bättre ut i Länsrätten. Jag dock ur mina psykotiska symptom och hoppades att mina suicidtankar berodde på skovet. Jag hade hela tiden hävdat att de var av psykologisk och intellektuell karaktär.
Efter mycket tjat gick jag med på ECT. Det blev 13 elstötar i huvudet utan resultat. Någonstans här föll jag in i ett apatiskt tillstånd. Jag såg ingen väg ut. Jag var "färdigbehandlad". En kväll sa jag hej då till min mamma. Jag sa: “det är dags att låta mig att gå nu. Vissa säger att det är själviskt att ta sitt liv, men det är också själviskt att kräva att någon ska leva för deras skull.
Ni kan ju tänka vilken röst jag blev bemött med. Det förvreds sig även i min kropp. Så jag lovade att prova Voxra, men om den inte funkade så tänkte jag inte leva mer. Min mamma hade träffat mig några dagar innan. Hon hade sett att det fanns inget liv i mig längre. Hon noterade också att jag hade fått en hel del gråa hårstrå under denna tid. Så egentligen kom det nog inte som en chock.
Jag hade suttit och titta ut genom fönstret under några av våra fasta hålltider. Om det var under lunch eller middag minns jag inte, men jag brukade titta på ett X2000 tåg som svepte över rälsen. Jag fantiserade om att stå där. Läkarna trodde att jag var på bättringsväg, så jag hade egen utevistelse. På så sätt var det inte svårt att iscen sätta planen.
När jag lovade mamma att leva ett tag, så insåg jag att jag måste fixa med en massa pappersarbete. Jag sprang på en nattskötare i korridoren den kväll och bad honom att hjälpa mig. Jag visste att han var läkarstudent och hoppades att hans akademiska erfarenhet skulle vara till hjälp med all kommunikation med myndigheten. Vi skrev en att göra lista. När jag insåg allt som skulle göras och undrade hur jag skulle fixa det, så bröt jag ihop.
Jag började prata om allt det där som läkarna inte ville lyssna på. Det vill säga var skon klämde, varför jag inte såg ett meningsfullt liv framför mig. Att jag ville inte nöja mig med något mindre. Att det var min förlust av att kunna använda mina kognitiva funktioner som hade gjort mitt liv meninglöst. Att ägna mig att åt intellektuell verksamhet är det som gör mig tillfredsställd. Jag hade inte kunnat göra detta på över ett år och jag såg ingen ljusning. Hur jag än gör, slutar dricka alkohol, sköter min sömn, försöker minimera stress så får jag aldrig någon belöning. Jag insjuknar ändå och har klippkort på psykakuten.
Han lyssnade och gav respons. Kunde förstå min frustration. Läkarna har försökt uppmuntra mig också med att det finns människor som får kontroll över sin sjukdom och kan gå vidare. Nu tänker vi inte på vanliga Svensson, utan akademiker osv. Ja, visst, jag vet vilka kvinnor de menar, men det är inte jag. Visst är det så att jag är ingen Svensson, men jag är knappast i deras liga. Jag hade kunnat skriva så mycket mer och kanske i fler tidningar om jag var friskare, men jag skulle ändå inte kunna jämföra mig med en professor.
Mitt samtal med nattskötaren fick ändå stenen att lossna. Mitt problem var av psykologisk karaktär, därav hade jag inte svarat på medicinsk behandling och elstötarna.
Den är skötaren satt med mig sen varje kväll och pratade. Vi hade, i mitt tycke, meningsfulla samtal. Det gjorde det värt att börja kommunicera med omvärlden igen. Kort därefter blev jag utskriven. Jag har varit hemma i en vecka, det har stundtals varit tufft, men bitarna börjar falla på plats. Har en målmedveten plan för hur jag ska komma tillbaka till livet. Till min glädje kan jag läsa igen, så jag lägger så mycket tid jag kan och orkar på det. Tanken är att jag ska träna på att lyssna och skriva också. Kom på själv att jag måste ju motionera också, så jag rör mig på något sätt varje dag. Oftast för att jag har ärenden och väljer att gå framför att ta bussen. I fredags tog jag ut mig på en 40 min promenad, utan att jag skulle någonstans. Lagade också mat för första gången då. Storkok, så att jag klarar mig ett tag. Har fortfarande stort sömnbehov, och måste vila mellan aktiviteterna Social kontakt kan vara väldigt påfrestande, så jag väljer väldigt väl vilka jag träffar samt att det sker på mina villkor.
Hur som helst. Jag var inlagd i 2,5 månad, men jag tror att det kan komma något gott hur det här. Jag läser, det framgår av denna text att jag skriver, motionerar, lagar mat och diskar. Lyssna tränar jag inte på för tillfället, men det är min starka sida. Social interaktion kräver ju dock uppmärksamhet och aktivt lyssnande.
Jag vill dela med mig av något som jag upplevde i fredags.
Det var som om min själ fick luft igen, den själ som hade blivit så uttorkad. Känslan kom över mig där jag satt på en bänk. Plötsligt kunde jag andas igen. De djupa andetagen fyllde min bröstkorg och gav syre åt mitt förkalkade hjärta. Blodet strömmade genom kroppen. Det krävdes bara en droppe för att ögonen skulle vakna upp. Blicken spärrades upp och tittade framåt. Jag kunde se genom de mörka molnen, de moln som de plågat min själ så. Det var då, jag förstånd, att livet hade kommit tillbaka till mig.
Jag var inte längre levande död. Känslan var så överväldigande att ögonen fuktades av tårar. Det är svårt att säga vad de exakt symboliserade. Själen som till slut hade öppnat upp sig, och nu var så skör, fanns det flera olika känslor som konkurrerade om det utrymme som nu fanns där.
Den döda stenen, den som hade varit så tung att bära, lämnade jag kvar där jag hade suttit. Stegen därifrån var betydligt lättare. De stegen som skulle bära mig tillbaka till livet.
Författare till inlägg
