Jag har med stort intresse följt en diskussion som startades av Gunnar Wetterberg på Expressens ledarsida.

Gunnar Wetterberg skrev bland annat att 24 timmars assistans i egen lägenhet inte kan vara en ovillkorlig rättighet. ”Det rimliga måste vara att kommunen och försäkringskassan i stället kan få erbjuda eget rum i gruppboende, om det behövs alltför mycket arbetstid för att tillgodose ”skäliga” behov.

Uppgiften blir då att ordna gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden, som har den bästa och mest omtänksamma personal vi kan önska oss, och som erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.”

Läs mer vad Jimmie Trevett skriver i RSMHBloggen.

Kommentar  
Intressant diskussion. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i ett mindre gruppboende där jag hade en egen lägenhet med tillgång till gemensamt kök och uppehållsrum. För min del behöver inte personal vara där dygnet runt, utan det jag är ute efter är gemenskapen, samt det att jag har en egen dörr att stänga om mig. Antingen en etta eller tvåa, med möjlighet till en kokvrå eller ett mindre eget kök. Eftersom jag har hört från flera att jag lagar god och närande mat, vanlig husmanskost och inte alls tvekar att laga mat åt flera. Skulle ett sådant gruppboende med personer som är toleranta mot varandra och accepterar varandras sällskap och värnar om varandras integritet, vara något jag faktiskt skulle vilja i mitt eget liv. Jag som fyller 63 år i år, söker för den skull ett boende som kan följa mig långt upp i åren, då jag själv är aningen funktionshindrad rent fysiskt också, pga ryggskada.
Nu gällde väl Wetterbergs uttalande mest personer med fysiska handikapp. Det kan inte finnas många med psykiska handikapp som har personlig assistent dygnet runt.