Ulrika Westerberg

Jag ger upp. Viljan att be om hjälp när jag behöver den har försvunnit.

Två dygn i mitt liv på två slutenvårdsavdelningar plågar mig.

En av mitt livs värsta upplevelser. Försöken att få svar av chefer, verksamhetsledning, Patientnämnden och Inspektionen för vård och omsorg (IVO), har nått vägs ände. 

Uteblivna svar och avsaknad av dialog är plågsamt och jag har svårt att komma vidare. Upplevelserna har förföljt mig i 20 månader.

Skadan av att inte få komma till tals och hitta en lösning har lagts till ovanpå slutenvårdsvistelserna.

Läs mer i RSMHBloggen.

Kommentarer   
björk
#3 björk 2019-10-03 10:20
När jag blev bältad
sjöng jag
Eddie Meduza.

Det är lite märkligt för i
min stadsdel snor de
id;s för sjukdom man
gift sig med.

Då vänder man på det och
säger det va detrr
värsta jag upplevt.

Det var så vidrigt så.!
Admin1
#2 Admin1 2019-10-01 19:09
Svårt att säga något eftersom hon säger inte vad som hände. Vårdtiden var bara 2 dagar, så det var inget långt lidande. Tvångsvård varar i snitt tre månader och frivillig vård en månad. Jag tycker att man skall försöka gå vidare och lägga det bakom sig. Håller man på och ältar lider man av det ständigt. Gör som Kungen sa: Nu vänder vi blad och du mår kungligt sedan.

Annars kan det vara bra att diskutera det hela med kurator eller psykolog.
Geta
#1 Geta 2019-10-01 14:33
I vartenda blogginlägg så klagar hon på psykiatrin som inte har ett helhetsperspektiv.

Du har inte rätt att posta kommentarer