Missbruk förekom hos 50 % av patienterna, som skrevs in på psykiatriska avdelningar i England, men missbruket var bara fullständigt kartlagt hos 0,5 % och partiellt hos 27 %. Den höga förekomsten av missbruk kombinerat med vårdens oförmåga att upptäcka det kan ge dåliga behandlingsresultat rapporteras i British Medical Journal.

Läkare är dåliga på att undersöka om alkoholproblem förekommer i många kliniska sammanhang. Eftersom alkoholmissbruket ökar i befolkningen och hos psykiatriska patienter, är också förekomsten av missbruk viktig. I England finns det riktlinjer att personer med både missbruk och psykisk sjukdom skall få en högkvalitativ vård inom psykiatrin. Om missbruket inte upptäcks kan naturligtvis ingen sådan vård ges.

200 patienter, som vårdades på psykiatriska kliniker undersöktes på missbruk och resultatet jämfördes med hur ofta och rätt vården hade upptäckt missbruket vid inskrivningen.

49 % hade skadligt alkoholintag - 53 % män och 44 % kvinnor. 22 % hade alkoholberoende. Mer än hälften 58 % rapporterade att de hade haft missbruk någon gång och 27 % hade tagit olagliga droger 30 dagar före inskrivningen. En patient hade blivit fullständigt utredd om alkoholanvändning, medan 27 % hade blivit partiellt utredda. De flesta patienter hade inga noteringar om missbruk i sina journaler. Kvoten kvinnor som hade skadlig alkoholkonsumtion var 1:1,2, vilket är högre än i övriga befolkningen 1:2,5.

Slutsatsen blir att personal i psykiatrisk vård och särskilt psykiatriker, som skriver in patienter till avdelningar, behöver utbildning i att upptäcka och behandla missbruk. Att förbise missbruk vid psykiatriskbehandling kommer att resultera i dåliga behandlingsresultat.

Kommentar:

I USA har Veteran Administration ett datoriserat system för att upptäcka missbruk och depression hos sina primärvårdspatienter, som täcker 80 %. Läs mer.

Källa:

Ben Barnaby, Colin Drummond, Annie McCloud, Tom Burns och Nicola Omu.
Substance misuse in psychiatric inpatients: comparison of a screening questionnaire survey with case notes
BMJ 2003;327:783-784

Du har inte rätt att posta kommentarer