Professor Lars Jacobsson propagerar för mer tvångsvård i en artikel i Läkartidningen. Tyvärr är inte mer tvång för patienterna lösningen utan...

Faktaruta:

Antipsykotika ger ingen effekt hos: 10-15 %
Antipsykotika ger måttlig effekt hos: 30-40 %
Antipsykotika minskar återfall i psykos med: 80 %
Familjen kan fördubbla risken för återfall i vissa fall.
Andelen som återhämtar sig: c:a 45 %
Andelen feldiagnosticerade: c:a 5 %
Andel med arbete (i USA): c:a 20 %
Andra behandlingar än läkemedel med bevisad effekt:
Patientutbildning
Familjeintervention
Kognitiv beteendeterapi
Vårdkostnad på psykiatrisk klinik: 3000-4000 kr/dygn

Antipsykotika hjälper inte alla utan bara 85-90 % och det finns en grupp (c:a 5 %), som kan vara feldiagnosticerade och kan därför ha en annan sjukdom. Dessutom, ger inte antipsykotika ett fullständigt skydd mot återfall (bara 80 %). Tidigare användes den äldre typen av antipsykotika i högre doser än idag, vilket kunde ge plågsamma biverkningar som gjorde att medicineringen avbröts av patienterna. På äldre patienter kan vården själv ha orsakat en avog inställning till medicinering och behandling därför. I uländer där både vården och medicineringen är bristfällig har schizofrenin ett lindrigare förlopp och fler tillfrisknar än i iländer. Det är möjligt att andra faktorer än vård och medicinering är viktigare för schizofrenin.

Professor Jacobsson skriver i artikeln:"Av tradition har tvånget ansetts motiverat inte bara för att skydda närstående och samhället från psykiskt sjukas handlingar, utan också för att skydda patienten själv mot framför allt olika typer av självdestruktivt beteende. Denna utgångspunkt finns i de flesta länders lagstiftning. Den svenska avviker på denna punkt, liksom när det gäller strafflagstiftningen. I svensk lagstiftning motiveras tvånget framför allt för att möjliggöra vård av personer som själva inte kan ta initiativ till vård eller direkt motsätter sig vård, men där man har goda skäl att utgå ifrån att deras ovilja/oförmåga att söka hjälp beror på den psykiska störningen." Jag vet inte om jag har någon kognitiv störning, men jag får intrycket att utomlands blir det tvångsvård, när man är farlig för sig själv och andra, medan i Sverige så kan det bli tvångsvård, när någon läkare tycker att man behöver vård. Jag tycker den svenska modellen verkar rättsosäker och borde EU anpassas!

När tvångsvård diskuteras, så är det nog viktigt att poängtera att kraven på tvångsvård bör vara högre än normal frivillig vård. Eftersom, feldiagnosticering förekommer bör nog diagnosen kontrolleras av en annan läkare enligt ett utförligt protokoll, som journalförs. Dessutom bör effekt och biverkningar följas noggrannare och dokumenteras att de är utförda. Om ingen effekt fås av läkemedlet, så bör behandligen avbrytas. Tidigare har ju antipsykotika givits i minst tre årtionden i alldeles för höga doser och bara ett fåtal läkare har insett det. Uppenbarligen har psykiatrin tidigare brustit i effekt och biverkningsövervakning samt dosering.

Familjens roll i vården diskuteras i artikeln. Jag har haft kontakt med många med schizofreni och de flesta är nöjda med sin familj, men de finns också de som ser familjen, som en belastning. Då sjukdomen kan vara ärftlig hos kanske 50 %, är det rimligt att anta att alla familjer kanske inte är helt friska själva, vilket kan begränsa värdet av deras hjälp. Om familjerna skall engageras i vården, förutsätts nog viss utbildning samt också lämplighetsprövning. Alla passar säkert inte till denna vårduppgift. Dessutom finns det undersökningar, som visar att om familjen är fientlig, ger negativ kritik och är överengagerad, så fördubblas återfallsrisken.

Det som behövs idag är inte mer tvång för patienterna utan ett tvång för vården att förbättra den genom ta fram ett nationellt vårdprogram likt det i England. Patienterna måste göras mer delaktiga i vården och därmed blir de mer benägna att acceptera den. Läkemedelsbehandlingen måste kompletteras med annan behandling, som patientutbildning, kognitiv beteendeterapi och familjeintervention. Sociala insatser som arbete och sysselsättning är också viktiga. Läkemedel ger inte effekt hos alla och är inte ett 100 % skydd mot återfall.

I samma nummer har Professor Jan-Otto Ottosson en kommentar till artikeln ovan. Det är en intressant och bra artikel, som redogör för vårdens fyra etiska principer:

- att göra gott.
- att inte skada.
- att respektera självbestämmandet.
- att vara rättvis.

Varje princip gäller tills någon annan princip överprioriteras.

Avgörandet beror på vilka konsekvenser handlandet får på kort, men särskilt på lång sikt.

Konsekvenserna för främst patienten, men även anhöriga, vården och samhället i stort vägs in. Principfastheten får inte vara så stark att unika enskilda omständigheter inte vägs in.

Ett exempel ges där tvångsvård med depåneuroleptika trots lång behandling inte givit symptomfrihet och injektionerna uppfattas som smärtsamma och integritetskränkande. Där kan behandlingen och tvångsvården upphöra, om patienten inte bedöms skada sig själv eller någon annan. Artikeln är mycket läsvärd och rekommenderas verkligen.

Källa:

Jacobsson Lars
Finns det en rätt att vara galen? De svårast psykiskt sjuka sviks av samhälle och en undfallande tvångslagstiftning.
Läkartidningen nr 4 sid 236-40 (2003)

Jan-Otto Ottosson
Den psykiatriska vården är laddad med värdekonflikter. Oskarp gräns mellan frivillighet och tvång

Läkartidningen 2003 nr 4 sid 208-9