Det är lätt att hålla med Isacsson om att det behövs en intellektuell reda inom psykiatrin.

Alltför ofta och länge har var och en fått arbeta enligt eget skön inom psykiatrin.

En välmenande eklekticism har varit den vanligaste diskursen, där simplistiska modeller, som till exempel stress–sårbarhetsmodellen, givit legitimitet till att var och en fått definiera sitt arbetssätt.

Denna modell har emellertid också avlösts av olika fundamentalistiska skolbildningar som alla haft en hämmande inverkan på psykiatrins utveckling vare sig de hetat psykodynamik, neuropsykiatri eller kognitivism.

Alla dessa kunskapsområden har använts som ensidiga förklaringsmodeller av den komplexa människan med monopolistiska sanningsanspråk.

Läs mer i Läkartidningen.

Du har inte rätt att posta kommentarer