I ”B-laget. Rapport från ett utanförskap” skriver Freddot Carlsson Andersson om en tillvaro på gränsen till existensminimum.

Daniel Sjölin följer med på en färd genom ett kafkaartat åtgärdssamhälle.

Trots hundratals högskolepoäng, åratal av kompetensbreddning och idogt jumpande från projekt till knäck, uppdrag och tillfälliga jobb, lever han på existensminimum. 

Humaniora – så funkar det, liksom.

Och det värsta är: Det är något i hans personlighet som dömer ut honom.

Läs mer i Expressen.

Kommentar  
Ungdomar borde välja att utbilda sig till yrken, där det finns efterfrågan. En arbetare i hantverksyrken kan nog ha bättre ekonomi än en arbetslös akademiker. Men politikerna vill att alla ska bli akademiker, så att det blir jämlikt. Ekvationen går inte ihop.
Tyvärr är inte en akademisk examen av något värde idag utom för läkare, som tjänar mer än andra. Annat var det för 50 år sedan. Anledningen till att löner sjunker är att det sedan 70-talet utexamineras 3 gånger fler. När utbudet ökar sjunker lönerna och då är det inte någon större ekonomiskt vinst längre att studera. Lågavlönade har fått bättre lön och bättre arbetsmiljö än förr. De som har akademiska yrkesutbildningar kan få jobb, men till för låg lön. Humanister har inget yrke och kan knappt få ett jobb på sin utbildning. Trist att värdet av en akademisk examen idag består att man lärt sig leva snålt under studietiden, vilket är den stora ekonomiska nyttan.