Som nybliven läkare arbetade Jan-Otto Ottosson ett år på Beckomberga i Stockholm, ett av de stora mentalsjukhusen. Det var i början av 1950-talet, och några moderna psykofarmaka fanns ännu inte.
Den verklighet som mötte honom där, före introduktionen av neuroleptika var:
"Ljudnivån var hög och ett par mentalvårdare på var sida snett bakom mig garderade mot oberäkneliga påhopp. Det var en blandning av alkoholister, schizofrena, maniska och agiterat depressiva patienter.
Den farmakologiska behandlingen inskränkte sig till långverkande barbiturater. ECT användes i pacificerande syfte."
Läs mer i Läkartidningen.